Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1853, sida 1

— Ilär är stället, der vårt folk skall komma, hviskade Ubbe, i det han steg af hästen. — Ja, så vida de icke redan äro öfverkomna, anmärkte en annan. — Det få vi snart veta, sade Ubbe, kastade tygeln öfver en gren och smög sig derefter ned emot bron. De tvenne andra förstodo icke hans assigt. Emellertid stego de af hästarna och ledde dem in i skogen. Ubbe kom strax derefter tillbaka. — Vi kunna vara lugna, hviskade han, de hafva icke ridet här förbi ännu. — Det är väl svart att bestämma! — Ah nej, svarade Ubbe, man behöfver blott taga reda på spåren långs utät bron, de visa sig bestämda på denna tid af dygnet, sedan daggen fallit, men alla de friska, som jag såg, vända sig hit upp till oss, derför måste vi nu hälla noga vakt och sörja för, att de icke undkomma. Marsken har lofvat fem och tjugo silfverören till den, som åt honom öfverlemnar hans sons baneman och fruntimret, som står i förbund med mördaren. Derför tror jag att vi bryta bräderna ifrån bron och Jägga dem lösa på igen, så att de vackla, när man går på dem. På detta sätt skola de inte undkomma oss. Detta förslag vann bifdll af de båda Tyskarne. Den ene stannade qvar för att se efter hästarne, under det att Ubbe och den andre gingo ned till bron. — Se sä! utbrast han nöjd, nu tänker jag att det är bra gjordt, nu behöfva vi blott gömma oss bakom de torra buskarna och invänta våra gäster. Har jag, ista gängen vi slogos, märkt Jörringer i pannan, så skall jag klyfva den på honom i natt. Under det att dessa förberedelser träffades nere vid än, redo strandröfvaren och Christine igenom Herrecårdsskogen. Det började blåsa och vinden skingrade dimman något, men det oaktadt var mörkret så djupt