Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 oktober 1853, sida 1

Till skattefrägan. Få allmänna frågor hafva väl blifvit behandlade så som skatteförenklingsfrågan på de sista tiderna i Sverge. Vi hafva för någon tid tillbaka meddelat ett bref från kon. Carl XII. under det han låg i Bender, deri han anbesallte kammar-kollegium att till lättnad för allmogen förvandla dess onera i bestämda penningeräntor. Frågan har sedermera flerfaldiga gånger blifvit återupptagen, till dess den i och för densamma nedsatta kommittå, hvars ledande ande var s. d. statsrådet Sandstromer, till 1848 och 49 årens riksdag ingaf sitt betänkande. Detta betände föreslog alternativt de många olika skattepersedlarnes förvandling antingen till enbart penningar, eller till penningar, Spanmåk och smör, och regeringen framställde i samma anda sin proposition till rikets ständer. Att man då hade allvar med saken tycktes väl visa sig deraf, att hr Sandströmer blifvit finansminister och derefter adlades, för alt på riddarhuset kunna göra regeringens åsigter i ämnet gällande. Genom det vankelmod, som utgör ett sorgligt karakterskännetecken på systemet efter 1844, gjorde regeringen icke blott halt utan höger om vändning i frågan, sedan en mängd löntagare, särdeles af krigsbefälet, förstått att göra silt intresse mera imponerande än nationens, deruti att de visste framhålla sin betydelsefulla ställning såsom thronens stöd, en framställning, som år 1848 vann mera gehör än den måhända under andra förhållanden skulle ha gjort. Saken fick ifrån den stunden en bedröflig, ja ömklig gång. Alla krafter användes för att, sedan såsom vanligt två stånd stannat emot två, förhindra frågans hänskjutande till förstärkt statsutskott, emedan det då kunnat hända, att regeringens proposition der gått igenom med den förseglade sedeln, hvarigenom man kommit i det bekymmersammaste dilemma, sedan man numera till intet pris önskade se propositionen antagen. Till följd af de utvägar makten alltid äger till sin disposition, genom vägrade propositioner och dylika vanliga riksdagsmanövrer, lyckades man hindra den fruktada faran, nemligen sakens bringande till det förstärkta statsutskottet. Hela den kongliga propositionen, hela skatteförenklings-förslaget, frukten af utmärkte mäns studier och stora mödor, gick upp i vatten. De två ståndens beslut, de stånds, hvilka äro de enda som kunna komma i fråga, då det rörer sjelf-beskattningsrätt — alldenstund löntagarne väl ej kunna tala om 5,jelf-beskattning — reducerades till noll, icke utan stor förbittring ibland de enskille ständs-medlemmarne ). men utan vidare påföljd. Så var, såsom sagdt är, frågan för denna gång tillintetgjord. Om dess stora vigt för den skattdragande allmogen hafva vi ofta talat. Det är dock icke allenast en förenkling och deral följande lättnad i skattebördornas utgörande, som härmed afses. En ännu vigtigare sak tillkommer, nemligen förekommandet af en småningom men såkert skeende skatteförhöjning. Det är nemligen en omständighet af högsta vigt att här iakttaga, att under det den af skatt obe) Förf. af dessa rader hörde i detta fall yttranden af riksdagsmåu utaf bondeståndet som vi hvarken vilja eller juridiskt kunna reproducera.