Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 oktober 1853, sida 1

— Uppifrån Boller och Bygholm, svarade mannen. Det är en lång väg att gå på en varm dag och med en tung börda på ryggen. Om ers höga nåd ville visa mig en välgerning, så lät ni denna lilla tärna skaffa upp ett krus pors till mig, jag nästan försmägtar af törst. Christine gaf flickan en vink, och denna aflägsnade sig. I samma ögonblick förändrades det uttryck, som hittills hvilat öfver krämarens ansigte. Hans gestalt höjde sig och han betraktade Christine med ett vänligt leende. — Ack, jag igenkände dig strax, utbrast hon och räckte mannen sin hand. Du är ju Jörgen Ringer? — Ja, det är jag, svarade sjömannen med en blick, som Christine icke förmådde förklara, och det tycks som om Vär Herre skickar mig ringa mamtill er tjenst hyarie gång som någon nöd är på särde; men denna ö gång gåller det mera än någonsin förr, ty marsk Alpertsen är en barsk man, och i morgon — Gud förlåte honom det — kommer ni på pinbänken, så vida vi inte redan i afton hitta på något råd deremot. — o min Gud! utropade Christine förfärad, huru skall jag då kunna rädda mig ifrån honom? — Vi mäste laga så, att vi komma bort härifrån, sade Jörringer; jag har förberedt allt och tror nog att det skall lyckas oss, när aftonen och mörkret inbryter. — Och hvart tänker du att föra mig? Det finnes ju inte en enda här i trakten, som skulle kunna gömma mig för marsken. — Jo! svarade Jörringer, jag känner likväl en, och det hade varit bra för er, liten Kerstin, om ni för länge sedan Sökt en tillflykt hos honom, ty då skulle mycket I som nu inträffat, blifvit annorlunda, ehuru han sjelf är en förföljd och laglös man. DU Hvem menar du, Jörringer? S Svarte Alrik på Palsgård.