förran landtmannen börjar tanka på det följande årets. Ty alla andra sordringsägare låta af en olycka beveka sig, men icke så Kongl. Maj:t och kronan. Den skickar sina fjerdingsmän och länsmän och mäter ut den sista kon till en ringa penning, och slutligen går det förpantade hemmanet under klubban, då det ofta inropas till underpris al någon utaf den exekutiva maktens tjenare. Hvar och en, som lefvat något på landet, känner att sådana tilldragelser ej äro ovanliga, utan fastmer mycket ofta inträffa. Kanske om de som nu så högt tala om njuggheten och som ej akta för rof att i hvarje stund påyrka nya anslag för onödiga och öfverflödiga ändamål, hade sjelfva kännt litet af dessa bekymmer; kanske om de betraktat en och annan sådan der utmätningsscen, hvartill de ej skola sakna tillfällen, skulle de tala annorlunda, så vida nemligen, hvilket vi hoppas, de ännu äga ett hjerta för nöden och bekymret. Det är ett hårdt tal, men vi kunna ej undgå att utsäga det — den svenska jorden är omild och hård, men den kan dock, genom träget arbete, bevekas att gilva sina barn ett torftigt uppehälle — men den svenska Kongl. Maj:t och kronan är alltid obeveklig, och de svenska löntagarne och hyrivilegieinnehasvarne skänka icke heller just så lätt efter någonting. Alltså: hafva de ej nog, menar man, dessa myror, dessa i stoltet krälande bönder, för sina behof? Hafva de icke råd att supa bränvin; skulle de då icke äfven ha råd att betala skatter? Men löntagarne och krigsmännen — det heligas tjenare, thronens stöd — de två första stånden — de så aldrig nog — deras fördelar, äfven de olagliga, måste omhuldas. — Så förvandlades hela den vackra skatteregleringsfrågan till en parodi på svensk statsmannavishet och regeringsvilja. Vi förutse att man skall åter anklaga oss för hetsighet och öfverdrist — men vi fråga allvarligt: kan någon jäfva ordens sanning? Vid den sistförflutna riksdagen intråddesaken på en annan väg. Regeringen kunde ej, om den ännu ville bibehålla något moraliskt anseende, lemna den alldeles åsido. Jemkningarnes, lappningarnes tid var inne. Något skulle göras. Regeringen framlade till Rikets Ständer trenne förslager, rörande: 1:o. Förenkling af grundrantorna. 2:o. Ändring i sättet för de indelta hemmansräntornas utgörande; och 3:o. Förändrade grunder för markegångens bestämmande. Alla de trenne förslagen blefvo af Rikets Ständer bifallna. Om det första förslaget ville Kongl. Maj:t endast höra Ständernas tankar, för att efter ytterligare infordrade upplysningar, framdeles meddela ny proposition. Rikets Ständer gillade regeringens åsigter och bådo blott att den utlofvade propositionen måtte blifva färdig till nästa riksdag. I det tredje förslaget gjordes några på sakförhållandena grundade förändringar i afseende å några detaljer af utförandet, under det den kongl. propositionen i sin hufvudsak gillades. Förslaget n:o 2 blef deremot, såsom vi i denna tidning genom den kongliga propositionens och Rikets Ständers besluts sammanställning tydligt visat, nästan oförändradt antaget, och de af regeringen begärda medel ställda till dess disposition, hvadan alltså en lag var stadgad, som ovägerligen bordt bringas till verkstallighet. Detla har ännu icke skett. Svenska Tidningen, som småningom sjelf dragit sig undan en strid, till hvars förande i vederbörandes intresse red. verkligen är för god och rättänkande, har öppnat sina spalter för en insändare, som efter långa, med de otympligaste uttryck späckade utgjutelser emot Aftonbladet, i sak ingenting annat har att tillgripa än det svaga halmstrået, att de trenne ofvannämnde förslagen stodo i det innerliga samband till hvarandra, att det ena ej kunde utan det andra antagas och utföras. Derom hade dock regeringen, vid förslagens afgifvande, ej nämnt ett ord, och dessutom blefvo de ju alla af Rikets Ständer antagna. Med några högst obetydliga praktiska förändringar i det sista förslaget, hvilkas rigtighet regeringen omöjligen kan bestrida och hvilka ej lagga det minsta hinder för förslagets utförande i öfrigt, blef allt hvad regeringen föreslagit gilladt och antaget. Hvad kan man då begära mera? Och hurn kan man då tala A AAangat mellan