Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 september 1853, sida 1

— —— Till Schweiziska Folket. Bröder! Under sem århundraden hafven J egt och hyllat den demokratiska grundsatsen; under fem århundraden har edert fädernesland, liksom fordom vestalen, troget hållit vakt vid den heliga eld, som är detsamma anförtrodd och som Snart kommer att pånyttföda verlden; under fem århundraden hafven J framvisat det manliga föredömet af ett land utan herrskare, ett folk utan konung, ett enväldigt folk; under fem århundraden hafven J varit republikaner. Sålunda har alltid sanningen någonstädes en tillflyktsort. I dalen eller på berget dväljes den i ettlitet hörn, under afvaktan på att få framträda i verlden; det finns ej en natt så mörk, att den ej eger e strimma; ej ett haf så vidsträckt, att det ju icke har någon ö; ej en öken utan sin oas. Midtibland förslafvade nationer står Schweiz fritt bland sina berg, såsom det högsta föredöme, såsom en ljuf förhoppning, erbjuden åt menniskoslägtet. O välsignade land, du jungfruliga jord, som förblifvit ren och fri från hvarje konungaätt, från alla kejserliga stamträd, fran hvarje dynastisk rot och gren; jord, dit ingen monarki kan komma, 0! J dalar, som icke kunnen genomträngas, och J berg, som icke kunnen öfverstigas af tyranniet, heliga Jungfrau, den heliga jungfruns eviga berg, frihetens utvalda hemvist! Friheten kunde aldrig välja en bättre boning än dina bergstoppar, skära och rena såsom hon. Bergen hafva alltid varit frihetens brygga. Ingen Xerxes kan genomgå detta Thermopyle. Ingen herrskare skall sätta foten på dessa obanade snömassor. Ingen Titan kan bestorma dessa himmelska alper, denna oföränderliga thron, på hvilken friheten nedsatt sig för att på längre håll visa sig för de förslafvade folken och att starkare höja sin röst emot konungarne. Förskansadt inom sina stenblock och isberg, inom de fästningar, som naturen moderligt förlänat det, och ännu mer tryggadt genom sina söners redbarhet och mod, har den schweiziska friheten i fem århundraden trotsat, gång efter annan, Burgund och Österrike, hertigar, konungar och kejsare, till och med de djerfvaste. I femhundra år har den med sitt föredöme gifvit tecken till alla stora resningar. I 14:de århundradet var det denna frihet, som med en pil nedskjöt den österrikiska örnen och begynte striden emot kejsardömet. I det 15:de, nedslog den medelst ett lansstygn det burgundiska lejonet och med detsamma seodalväldet. I det 16:de, frammanade den Calvin emot påfveväldet. I det 17:de, ställde den konungamördaren Ludlow emot konungamakten. I det 18:de lifvade den Rousseau och förkunnade jemlikheten. I våra dagar slutligen har den med folkets kulor genomborrat den heliga alliansens pergamentsrullar, fördragen från 1815; och Sonderbunds-segern invigde 1848 års folkrörelse. Hvilken storartad historia för ett så litet folk! Men det folk är icke litet, som eger en sådan historia! Schweiz är stort! Efter att förut hafva utgjort mennisko-odlingens förtrupp, är Schweiz för närvarande dess trogna estertrupp. Schweiz är ännu i denna stund den enda republik i i Europa, det enda land som tillhör sig sjelf, som styrer sig sjelf, det enda fria och enväldiga folk. Ja, bröder, J ären nu de sista medborgarne i gamla verlden. J hafven fått denna rättighet af edra fäder och J måsten lemna den åt edra söner. Nåväl, denna åldriga rättighet, som är ärftlig hos eder, detta ädla, detta värdefulla fädernearf, bestrides eder nu. Det skall bestridas eder ända tills det blifver allmänt. Det är Österrike, som bestrider eder det; eder ständiga, eder uråldriga fiende, eder assvurna, eder dödsfiende, kejsardömet. Detta vederstyggliga Österrike, Europas Kina, detta gamla, gula och fula dubbelgestaltade djur, så träffande framställdt genom fogeln med tvenne hufvuden och tvenne näbbar för att kunna vara ännu glupskare, som har en rustkammare i stället för hjertkammare, som med vapen pryder sin buk, som flugit upp i sin bur och håller i sina fyra klor ett dussin folk, såsom sitt ros; detta Machiavellis barn och Metternichs lärjunge, uppfödt i kanslierna, vid dopet helgadt åt inqvisitionen, i bläck och vigvatten, uppammat med blod och hostier, till hälften lekman, till hälften prest, på en gång stat och kyrka, förenande germanisk hårdhet med romerskt lättsinne, den mest utlefvade bland styrelser, förmäten i medgången, klenmodig i motgången, ryktbar genom sina nederlag; detta rike hopflickadt af bitar såsom en narrkåpa, sammanhället endast genom svärdet, hopsogadt genom bojorna .... detta rike, som trycker undersåtare, folk och klasser, de ena genom de andra, Italien genom Ungrare, Ungern genom Kroaterne, de rike genom de fattige, adeln genom bönderna, detta Österrike, som vill sluka eder i sin vilda folkdan. Hören detta dofva buller srån Tessin! Hören J, förstån J dessa grymma besallningar, dessa hotelser, dessa våldsambeter, dessa vilda anspråk ? Fogdehatten är ånyo upphängd på stången, äpplet är återigen uppsatt på edra barns hufvuden. Wilhelms Tells söner, hel