Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 september 1853, sida 1

— —— ———— — ur en båt vid stranden och smög sig in igenom skogen. Den ene gick i den andres spår så tyst och varsamt, att man tillochmed på så stegs afstånd icke skulle anat deras närvaro. Truppen anfördes af en liten bredaxlad man, klädd i en mörk och slätad pantsarskjorta af stålringar. Hans hufvud var skyddadt af en slät pickelhufva, under hvars kant man varseblef, ett svart och tätlockigt hår. Det var den beryktade Einer Trane, strandröfvaren, hvilkens namn nått till landels aslägsnaste vrär, ett namn, som stod i förbindelse med de djerfsaste bofstycken, och som flera än en af den tidens laglösa band begagnade, för att hos innebyggarne injaga större fruktan och kunna plundra med mindre fara. Det lilla skogsstycket ifrån sjön upp till slottet var snart tillryggalagdt; vid de sista träden gaf sjökonungen ett tecken, hvarvid truppen gjorde hallt. Sjelf smög han sig sörsigtigt och lyssnande åt alla sidor framåt, med det dragna slagsvärdet under armen. på allt i närheten fortsor att vara tyst och stilla, vände han tillbaka och vinkade en af manskapet till SIg. .. — Smyg dig in öfver bron, Jonas! och säg mig hvad du tycker om gården. Utposten I vakttornet har visserligen intet ljus hos sig, men blind mus hittar vägen i sitt eget hål, som man säger, och jag litar intet riktigt på väpnar Totting. Låt två man följa bakefter dig, och gif mig ett tecken om allt är lugnt; jag förstår dig om du tjuler som en uggla. Jonas och hans följeslagare försvunno, och en liten stund derefter hördes uggletjutet från motsatta sidan om vallen. Sjökonungen gaf sina män ett tecken, och hela skaran smög sig lika försigtigt som förut in öfver vindbryggan. (Forts.)