Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 september 1853, sida 1

—2— — voro alltför artiga att hos sin förekommande värd indrifva brandskatt med samma stränghet som de använde på andra ställen. Efter Valdemar ÅÄtterdags thronbestigning höll sig Totting neutral, som han kallade det, det vill säga, att han än höll med Marsk en Ludvig Albrektsen, som blifvit landshöfding öfver Jellingesyssel, Ribe och Kolding, och än med Konungern, allt efter som ett öfvervägande antal Danskar eller Tyskar befann sig i grannskapet. En thorsdags afton var, eniot vanligheten, allting tyst och stilla på slottet. Man såg intet ljus i tornen, hörde icke eller något till krigsfolket, som, när de voro fria ifrån vakthållninge n, plägade svärma omkring under stoj och sång. Hela slottet tycktes denna af ton vara utdödt; endast ifrån ett litet fönster, som låg utåt trädgården, föll ett svagt och blekt ljussken ut, ig enom den målade glasrutan, på träden nedanför. Detta ljussken kom ifrån Chiristines rum. Vindbryggan, som alltid pläg ade uppdragas så snart mörkret inbröt, var ännu nere på den sidan som yette utat skogen, och dock tycktLee; det just vara derifrån, som man snarast kunde vänta en fiende, derför, att de tjocka trädstamraarna betäckte hvarje anfall på borgen, dolde fiendens antal och gafvo dessutom en säker tillflyktsort, om stormningen skulle misslyckas. Denna afton hade Totting och sjökonungen bestämt till anfall på Barritskov. Alla omständigheter tycktes gynna denna plan. Himlen var mörk och betäckt med skyar. Stormen for med, ett sorgligt hvinande igenom skogen, hvars bakgrund inhöljdes i en fuktig dimma; intet månsken upplyste det djupa mörker, som hvilacle öfver nejden. Litet efter midnatten, steg en skara beväpnade män