Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 augusti 1853, sida 1

på den åsiglen allt mera gjort sig gållande atl, bland medel till landtbrukets befråmjande, spridandet af kunskap bör såttas i första rummet, och då i vårt land ett icke obetydligt antal landtbrukslåroverk blifvit för sådant åändamål inrättade samt dessutom kunnige personer af regeringen antagne, för att gå landets odlare tillhanda genom bitråde, upplysningar och råd vid odlings-, dikningsoch ängsvattnings-företag, schåferiernas förådliny samt linets ändamålsenliga odling och beredning, så frågas: kan någon ytterligare utsträckning af dessa eller andra likartade åtgårder anses vara af behofvet påkallad? Hr Nathhorst fann denna fråga af stor vigt och anhöll att få redogöra för de medel man hittills användt, och som ännu voro verksamma, för spridandet af kunskap om landtbruket och dess olika grenar. Sedan Degebergs landtbruksinstitut upphört, ägde man nu ej Mera än ett läroverk i landet för meddelandet af en högre, theoretisk och praktisk undervisning i landthushållningen. Det var tal. likväl ej obekant, att då ännu Degebergs institut existerade samtidigt med Ultuna, var trängseln af personer, som sökte tillträde såsom elever, vid båda landtbruksinstituten så stor, att omöjligen alla kunna emottagas. Det syntes alltså att ett sådant läroverk ej vore tillräckligt; hvadan tal. förordade att två till tre högre landtbruksskolor borde finnas i landet. — De goda resultaterna af de s.k. lägre landtbruksskolorna voro kända, men de borde, såsom väl ock torde vara meningen, utvidgas, så att åtminstone en sådan skola funnes i hvarje län. Ett annat sätt att sprida kunskap ilandtbruket hade varit anställandet af agronomer. Vi hade i detta hänseende hrr Johnson, Kempf, Akerman, Bladin, samt Alfr. Nathorst för linodlingen, af hvilka de tre första hade elever, som biträdde dem i deras verksamhet. Erfarenheten hade visat, att ansökningarne om biträde af desse agronomer vida, nära dubbelt, öfyerstiga hvad de kunde medhinna. Antalet vore alltså otillräckligt. Man hade genom elever sökt fylla behofvet. Önskligt är således både att de personer, som härmed sysselsättas, få fortfara, äfvensom att anslagen till eleverna få fortfarande utgå. Af dessa agronomers verksamhet anförde talaren såsom något på alla orter lika nödvändigt: grunddikningen. Då erfarenheten och kunskapen härom med hvarje år utvecklas, hade landtbruksakademien gifvit åt tit. Bladin, som erhållit stipendium att resa till England, särskilt uppdrag, att taga reda på allt hvad till denna sak hör. Man vore alltså verksam för att fylla de brister, som funnos, men bemödanderna borde dock ej stanna dervid. Prof. Arrhenius var tacksam för att denna fråga blifvit ställd i spetsen framför de öfriga. Man tvistade nu ej längre om huruvida det vore nyttigt eller ej att äga högre insigter i landtbruket. Frågan var här huruvida det som i detta fall blifvit gjordt varit nog, eller om några ytterligare åtgärder böra vidtagas. Tal. instämde i så fall med hr Nathorst, och skattade det för en lycka, om icke en utan flera landtbruksinstituter blefve inrättade. Erfarenhet har visat att Ultuna ej kan lemna inträde åt alla de elever, som söka sig dit. Tal. önskade således, att såvida Ultuna finge räknas till norra Sverge, borde ett nytt landtbruksinstitut anläggas för mellersta och ett för södra delen af riket. — De lägre landtbruksskolorna borde blifva så många som möjligt. — Hvad agronomerna angår vore väl om deras antal kunde mångdubblas. IIvarje län borde, likasom Dalarne, hafva sin egen agronom. — Tal. förordade särskilta agronomer för grunddikningen. Hvart man vänder sig i landet är detta en grundfråga, på hvilken landtmannen med stor ifver rigtar sin uppmärksamhet. Men då de praktiska methoderna för grunddikningen äro så mångfaldiga och olika orter i detta fall fordra olika förfaringssätt och anordningar, samt alltså kunskap i ämnet ej kan meddelas genom generella föreskrifter, vore här mer än någonsin af nöden att män kunde rädfrågas, som ägde en speciell insigt i saken. De mäste vara icke blott geognoster, utan äfven nivellörer. I utlandet, der sådana personer funnos anställda, voro de städse fullt upptagna. — På den invänning, som ofta höres emot grunddikningen, att den kostar så mycket, svarade talaren: att den lönar sig. I andra länder hade man ock beviljat särskilta lån åt de jordbrukare, som vilja adoptera detta system. Tal. hemställde om det ej vore skäl att äfven i Sverge tänka på något dylikt; om man ej borde anhålla att en