Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 augusti 1853, sida 1

— — ——— —— — skulle den icke förorsakat större bestörtning än denna oväntade upptäckt. — Ångra dig, min son, ty du har syndat mycket; ångra dig, sade lhEcureuil med en bevekande ton och en inre öfvertygelse att hans uppbyggliga ord icke engång hördes af den i själtåget liggande sjöröfvaren. — Den ryktbare Mauclerc! skall jag tro mina sinnen? utropade domaren, som icke så lätt kunde ösvertygas att han gjort landet en så stor tjenst. — Ni kan lita på mig; jag har känt Mauclerc ända sedan barndomen, sade lEcureuil. — Ja, ni kan verkligen sätta tro till denne vördige man, han har sagt sannt, inföll Mauclerc med en något matt röst, men dock så tydlig, att PEcureuil, häpen öfver denna återuppståndelse, darrade i alla lemmar. — Ack! min fader, utropade den hänryckte domaren, hvilken erkänsla är icke fäderneslandet er skyldigt . . . och i mitt distrikt till på köpet . . . i mitt distrikt har denna vigtiga sangst försiggått. — Jag vågar inte, fortfor han i sin outsägliga glädje, tillbjuda er den lumpna belöning, som jag fatt fullmakt att disponera öfver, för den redlige medborgare, som gifvit rättvisan ett så ovärderligt handtag. — Jag förstår er tvekan, svarade PEcureuil ödmjukt, den är helt naturlig ... ja, det är min pligt att afslå. so — Ni vill således inte hafva någonting? — Inte för min del, svarade PEcureuil med sin antagna ödmjuka ton, men jag har mina fattiga . .. jag har ingen rättighet att beröfva dem de allmosor, hvilka utgöras af den belöning, som är bestämd för mig. och som jag hel och hållen skall utdela ibland dem. j — Hvad! ni värdigas således emottaga! hvilken