räkn 291 OBE SS 117 ÅHU4k1 1Jnu 1111 den opinion, som härutinnan blefve af landtbruksmötet uttalad. Hr Nathorst ansåg frågan om grunddikningslån ej höra hit, utan utgöra en ny motion, som borde särskilt behandlas. Tal. sann saken rigtig och hade i England sett dess goda resultater, men ock de mycket skarpa kontroller, som i detta land bevakade lånemedlens rätta användning. Hr Bohnstedt instämde med hr Nonnen i sråga om behosvet af en landtbrukskemist, som ej blott undersökte ingisna profver på jordarter, utan ock reste omkring i landet sör undersöka jordlager m. m. Anslag sanns redan anordnadt till en sådan befattning, men ingen sökande hade infunnit sig. Tal. ansåg att en sådan person borde om ej annat tagas från utlandet. — Tal. vidrörde slutligen behofvet af uppmuntran åt boskapsskötseln, hvilken äfven lider af tjenstesolkets okunnighet och vårdslöshet vid kreaturens behandling, hvadan tal. sörordade att någon undervisning i kreatursskötsel borde meddelas, äfvensom i skötseln af mejerier. Kapten Adelborg vitsordade behofvet om en agrikulturkemist, hvars anslagna lön nu hvilar i landtbruksakademiens gömmor. I brist på annan utväg föreslog tal. att man vid landtbruhsinstitutet skulle gifva undervisning i landtbrukskemien åt några redan utbildade sarmaceuter, hvilka sedermera kunde användas såsom landtbrukskemister. Kemien vore nemligen nödvändig öfverallt, ej blott för jordens bedömmande, utan ock för godselns beredning m. m. De personer, som ägnat sig häråt, kunde om vintrarne användas i och för mjölkhushållningen och gödselkomposter, och om somrarne för anställande af geologiska undersökningar, hvilka i vårt land, med dess under så skilda latituder olika naturförhållanden, vore särdeles angelägna. Med bäfvan hade tal. hört ett nytt förslag uppdyka att skuldsätta vår jord, som redan vore alltför mycket pantsatt genom hypothekslänen. Hvarför då nu öppna en ny källa tör skuldsätiningen? Tal. förordade så liten skuldsättning, men så mycken drift och verksamhet som möjligt. Ryttmästaren B. Ribbing vitsordade landtbrukets behof af understöd. Den svenska jorden bär så stora bördor, att man knappast kan anse sådant möjligt. Riksdag efter riksdag hade man hoppats på någon förbättring härutinnan, men förgäfves. Landtmannen borde åtminstone så krast att bära de tunga bördorna. Tal. kunde ej anse lån sarliga, då de rätt användas. Erhållna mot lägre ränta innebära de en gifven fördel. — Tal. ansåg att en person borde anställas för boskapsskötseln liksom Hosman-Bang för får-afveln. bet vore sorgligt att se buru påläggning af kalfvar m. m. nu på många ställen göres utan all urskiljning, mera med fästadt afseende på tiden då kalfven födes, än på djurets beskaffenhet. Tal. instämde med hr IIedengren deri att de personer, som skola resa omkring och undervisa i jordbruket, böra äga högsta möjliga underbyggnad, emedan origtiga råd vore sämre än inga och skulle för lång tid upphäfva förtroendet till dylika personer. Man kunde derföre ej uppoffra nog, för att erhålla sådana personer, af pröfvad skicklighet, antingen de skola tagas inom eller utom landet. — Afven i andra ämnen sordrades undervisning, t. ex. i skogshushållningen. Det vore ej nog att lära plantera träd, man borde ock lära sig vårda och sköta skogarne, så att de ej blifva ödelagda. Måhända kunde ock undervisning meddelas i kolning; på många orter får man ej hälften kol mot hvad man kunde få, med ett rätt förfaringssätt. Tal. fästade slutligen uppmärksamheten på torss beredning till kol, hvarom en undervisning på skoglösa orter skulle vara ganska helsosam. Hr Arrhenius hoppades att landtbruksak. skulle vidare engagera hr Hofman-Bang och lika så hr Alfr. Nathhorst; förenade sig i den uttryckta önskan att en agrikulturkemist måtte så fort som möjligt anställas, eller åtminstone till en början tillförordnas; försvarade sitt förslag om grunddikningslån mot hr Adelborg, men medgaf att frågan finge behandlas såsom en särskilt motion. Ordf. statsr. Wern ville blott i afs. å den sista frågan kortligen yttra, att idn kunde vara vacker; det kunde vara rigtigt nog, att staten trädde emellan med hjelp, der den enskilte saknade egen förmåga — men hvar stannar ett sådant system? Ar det tänkbart öfverallt? IIvilka stora summor skulle ej erfordras, för att alla skulle få del af förmånen, och hvilka skulle då gynnas framför de andra? Tal. vidrörde sosäkerheten med närvarande ägoskiften och ansåg att de ifrågasatta lånen endast skulle komma några få possessionater till godo. Men många af dessa hafva sjelfva råd; andra hafva tillgång till hypotheksföreningarne. Tal. kunde alltså ej stillatigande åhöra detta förslag, att inveckla rikets ständers bank i nya svårigheter. Tal. ansåg nödigt att man singe ett nytt landtbruksinstitut för mellersta och ett för södra Sverge, afvensom lägre landtbruksskolor i hvarje län; förordade agrikulturkemistens möjligast snara tillsättning, dock endast på förordnande, och instämde slutligen med nyttan af agronomerne och behofvet af att något gjordes äfven för undervisning i ladugårdsskötseln. Kapten Adelborg klandrade den håg man här röjt, att gå för hastigt och vidhöll sitt ogillande af grunddikningslån. Hr Arrhenius ansåg att frågan nu kunde förfalla, viss att den nog skulle äter göra sig gällande, i fall den innebure något godt. — Sedan hrr Nonnen och B. Ribbing ytterligare yttrat sig, upplyste Hr Nathorst, i afseende å den omtalade agrikulturkemisten, att sedan förslag om en sådan persons anställande blisvit väckt vid landtbruksmötet i Malmö, så hade rik. ständer för ändamälet beviljat ett årligt anslag af 2,000 rdr bko. Tre år hade nu förgått utan att någon sökande anmält sig till tjensten. Orsaken vore helt enkelt, att ingen rätt qvalificerad person funnes. Mindre skickliga personer skulle göra landtbruket en ootjenst, och ingenting vore vådligare än att antaga några, som kunde sora landtbrukaren på villovagar. Det vore dock ej blott till besattningen af landtbrukskemist, som passande person saknades. Naturvetenskaperna ligga i Linns och Berzelii fädernesland så nere, att icke ens vetenskapsakademien kunnat få någon Kemist, som bestridt dess förel ; och J 56 PHagb4a