Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1853, sida 1

osantligt hänglås af jern för dörren, liksom om den, oaktadt sitt plumpa utseende, varit bestämd att sörvara någon dyrbar skatt. Ehuru Georg dröjt länge, anlände han likväl först till mötesplatsen. Den hos en soldat mäktigaste känslan, som icke tillät honom att bryta sitt löfte äfven till en fiende, lifvades ännu mera af det hänförande hoppet om det adelskap och de hedersplatser, hvilka blifvit lofvade åt den man, som befriade landet från ständiga olyckor och fasor; ett ädelt sätt att lyckliggöra Marie, ovedersägliga skäl emot Jakob Perrols betänkligheter. En plågsam tanke kastade dock sin skugga öfver de drömmar, hvilka glänste för Georgs förbländade blickar. Utan att ens tänka På de faror, för hyilka hans alltför redliga och tillitsfulla beslut blottställde honvin, frågade han sig själf, om han icke felat mot sin pligt, då han medgaf denne trolöse och obarmhertige man ett uppskof, som kunde åstadkomma mycket ondt. Att underhandla med sin pligt år början till förråderi, hade hans sader sagt, då han i så ord sammansattade alla hederns grundsatser, hvilka man ifrån barndomen vant honom att anse såsom orubbliga. Förgäfves sade Georg till sig sjelf, att, då han befann sig i en mans våld som hade hans lif i sina händer, han bordt, för undgående af en aldeles onyttig död, besluta sig till en underhandling, hvars vilkor, då de engång voro besvurna, också borde iakttagas; han förebrådde sig den hemliga del som, visst icke kärleken till hans eget lif, utan fruktan för det vanryckte som efter hans död skulle fästa sig vid den värnlösa Maries namn, hade haft i hans beslut. Många allsmäktiga motskäl framkastades förgäfves emot denna instinktmässiga förebråelse; Georg kunde icke så lätt qväfva sin heders kanske något öfverdrifna grannla