HPALIDMaUncuii SAMS CC 49 Cl1A1LIJSBAUd 7 är godt, men de flesta arbetare hafva verkligen så litet, att de endast genom utomordentliga försakelser, kunna sjelfva bereda sig ett öfverskott. Och att på lagstiftningens väg tvinga husbönderne att göra Sparbanksinsättningarne, hade tal. ansett olämpligt och ansåg det så ännu, i den vissa öfvertygelsen, att ingenting sördersligare sianes, än om lagstiftningen så ingrepe i den enskilta ekonomien. Vid betraktande af jordbruksarbetarne bör man skilja demi två olika klasser, jordtorpare och de som arbeta på stat och lön eller med mat och lön. Båda dessa slag af arbetare komma sannolikt alltid att finnas, och tal. trodde, att hvad mången yrkade det etablerandet af endast jordtorpare skulle vara en tillräcklig hjelp för arbetaren, vore ej tillfyllestgörande, alldenstund man kunde få se bergade stattorpare och utarmade eländige jordterpare. Det berodde således på huru dessa jordtorpares vilkor ställas. Tal. trodde i detta fall, att det skulle hlifva af storgfördel såväl för jordegaren som för torparen, om torpen, särdeles de aflägsnare, förvandlades i arrenden på längre tid. Tal. hade erfarenhet af egendomar, der detta system blifvit med största ömsesidiga fördel utfördt. Man känner huru små jordlotter kunna betalas mycket högt af den som sjelf arbetar dem — det är en känd sak, att en person, som derpå använder allt sitt arbete, kan sp 2 a 3 ; A lefva väl på några få tunnland jord — samma förhållande inträder med de små arrendena, hvilka skola stiga ganska högt så snart de öfvertagas af personer med något kraft, som de deri få uteslutande nedlägga. Man bör härvid äfven tänka på den tid, som nu går onyttigt förlorad på vägen till och från herrgården. Den torpare som har en timmes väg till stället för dagsverkets utförande förlorar 12 timmar i veckan, således nära ett helt dagsverke på vägen fram och åter — Men der man ej kan etablera sjelfständiga arrenden, der bör man åtminstone förebygga att ej det må ske, som nu kan legaliter af hvarje husbonde göras, nemligen att torparen beröfvas den egendom, som han med sitt idoga arbete förvärfvat. Det står hvarje husbonde fritt, och exemplen att så sker äro ej få, att uppsäga sin torpare och skilja honom efter år och dag från sitt torp, utan att gifva honom någon ersättning för hvad han nedlagt i torpets förbättring. Det är oerhördt att ett så uppenbart våldförande af äganderätten skall kunna lagligen utföras. Till förekommande deraf upprepade tal. underställningsvis sitt vid föregående möte väckta förslag, att en jordegare borde lagligen tillförbindas att ersätta en torpare den förbättring af hans lägenhet, som han bevisligen med sitt arbete åstadkommit. Hvad det andra slaget af arbetare anginge, stannade tal. vid det resultat, att dessa arbetare borde på något sätt intresseras i egendomens afkastning. Detta skulle kunna så utföras, att utom den gifna lönen arbetaren erhölle löfte att erhålla den ene t. ex. en hundradel, den andre tvåhundradelar af egendomens nettobehållning. Låt detta uppgå blott till 10 rdr, men det har dock gifvit arbetaren ett intresse med i den jord han brukar, i de skördar han inbergar. Tal. öfverlemnade emellertid de närmare detaljerna häraf åt mera erfarne mäns bedömmande. Han önskade blott, att den tanken blefve hos alla jordägare och husbönder rådande, att de skulle så ordna sina arbetares villkor, att desse kunde deri lefva såsom lycklige menniskor. Ej för att uppskrämma, men såsom ett faktum af betydelse, erinrade han att tusentals arbetsföre personer lemna fäderneslandet, för att söka sig ett hemland der bättre förhållanden råda. Tal. kunde ej undra derpå, äfven om han måste tänka derpå med smärta. Vidare nämndes huru proletariatet Just har sin källa i den utarmade arbetsklassen och att det vore välbetänkt om en del af de summor, som man nu får använda till allmosor, för att bota eländets värsta yttre sår, blifvit och blefve använda till förekommande af detta elände, d. ä. till arbetarens uppehållande i bergning, så att han ej sjunker ned i nöd. Tal. slutade dermed, att om förhallandena rätt ställdes, om arbetarens ställning blefve sådan den borde vara, så att han kunde såsom arbetare lefva såsom en gudfruktig, sedlig och upplyst man och aktad samhällsmedlem, så skulle ingen herreman frukia för att åt detta yrke öfverlemna den son, som ej danad för själsarbete, och som man nu ändock med onaturliga bemödanden söker upptvinga i en verksamhetssfer, för hvilken han är och blir främmande, och hvari derföre alla de krafter, med hvilka han eljest kunnat gagna sig och andra, gå förlorade. Brukspatron Bonstedt ansåg att de som tala så mycket om arbetaren och hans ställning ej göra sig reda för hvad arbetare är. Vi äro alla arbetare. Men den person, som arbetar med armarna, utan att använda någon tanke, står djuren så nära att han ej gerna kan komma med i räkningen. Hans arbete är rent mekaniskt. Själsarbetet är fullt ut så anstängande, och långt färre äro mäktige att utföra detsamma. Detta tages nu ej i betraktande af dem som tala om arbetarne. Många som arbeta med pennan hafva ock svårt att förtjena sin bergning. En garantie för de närvarande arbetarnes bergning ligger deri att opinionen blifvit riktad derpå, och att ägaren sjelf har en ekonomisk förlust på att hålla sina arbetare illa. Dessutom äger arbetaren i vårt land den fördel att han kan lemna den husbonde, som behandlar honom illa; han kan flytta ifrån honom. Följden blir att den husbonde, som vanvårdar sitt folk, får usla arbetare och deraf följande ekonomiska förluster. Allt detta innebure, enligt talarens åsigt, en garanti för arbetaren. Major Key ansåg att man i första rummet borde hafva jordtorpare, i det andra drängar och först i sista i hand stattorpare. Dock kunde han ej gilla hr Swartzs förslag, att torpen skulle vara så stora, att torparen kunde hålla dräng och piga. Erfarenheten har lärt, att de små torpen, som göra dagsverke tre dagar i veckan, äro de lämpligaste, ehuruväl det då är hnsbondens skyldighet att hålla torparen arbete äfven för de öfriga dagarne. Öfverste Nordenfeldt hade med intresse hört att sanningar här blifvit uttalade, som äro obestridliga till sin natur. Den ekonomiska frågan om arbetarens förkofran och trygghet för framtiden kunde dock ej lösas 5 med ett svar, utan fordrade många. efter egendam...