Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1853, sida 1

— :: — andtbrukets vigt, såsom vårt lands modernäring, uttryckte ordf. den förhoppning, att Sverge på detta fält, i fridens värf, skulle komma att skära lagrar lika vackra, som det förr vunnit i krigets bardalekar. Sverge skall sålunda gå att blifva ett kulturens hemland, der industri, vetenskap och konst skola hafva sin trefnad. Men bredvid plogen och spaden måste dock under alla förhållanden ligga ett svärd slipadt till fäderneslandets försvar. — Genom det ömsesidiga meddelandet skola intresset för och kunskapen om jordbruket småningom spridas och förökas. — Landtbruket har numera blifvit en vetenskap, grundad uppå kemien. Utan denna grund blifver den blott lösa hypotheser. Kemiens framsteg på sednare tiden inger förboppningar om agronomiens vidare framsteg. Så gå theori och praktik hand i hand framåt och vinna båda genom det ömsesidiga utbytet. Fattad af denna anda har man i nästan alla delar af vårt land, inom kommuner och provinser, och på för hela landet gemensamma möten samlats till utbyte af erfarenhet och åsigter. Ja sammanträden ske för detta ändamåäl äfven mellan de olika folken, som utgöra länkarne i mensklighetens stora kedja. Hvad som i detta fall är I Stort eller smått är svårt att afgöra. För de här församlade vore det nog att känna, det de böra fatta stunden och verka deri hvad de kunna. När, vi så, Slutade talaren, göra vårt bästa, så uppfylla vi äfven var konungs önskningar, som med deltagande omfattar dessa sammankomster och varmt nitälskar för fosterlandets utveckling och förkofran. Derföre — lefve konungen! Församlingen instämde med hjertlighet i detta rop, hvarpå man skred till organisation af de olika sektionerna, hvarom vi längre fram skola redogöra i ett sammanhang. Härefter nedsattes trenne kommittter, den första, för att afgifva förslag till tiden för nästa allmänna möte, deri till ledamöter utsågos: landshöfding Oldevig och öfverste Anckarsvärd tillika med statsrådet I Poppius; den andra för behandling af frågan om tjenstfolkets flyttningstid, deri till ledamöter sedermera utsågos baron Hugo Hamilton, presidenten Åkerman och kommersrådet Santesson; den tredje för behandling af strömer, baron Stjernstedt och öfverste Nordenfelt, hvilka horde välja tvenne andra samt med sig förena de kommitterade, som ifrån särskilta hushållningssällskaper blifvit i och för denna fråga utsedde. Ilärpå följde tillkännagifvanden, att expositionen för slöjdredskap vore öppnad uti gifven lokal; att ett besök skulle ske till Degeberg, med öppnadt tillfälle för andra att på ångbåt afgå till Kinnekulle; att major Gussander på utsatta tider förevisade sin mjölkhushållning, äfvensom fabrikör Thermenius sitt tröskverk 0. 8. v. per blifvit upplästa, deri de personer uppnämmaes, som blifvit från sällskaperna skickade såsom ombud till mötet, tillkännagaf ordf. att diskussionen äfven i de allmänna frågorna skulle begynna. Till följd deraf att de personer, som just voro för första frågan särskilt intresserade, ännu ej anländt, mäste bebandlingen af denna uppskjutas, och diskussionen begynnte alltså med den andra frågan: Huru bör arbetsstyrkan vid ett större landtbruk organiseras för att åt jordearen bereda högsta myjliga inkomst, utan att arbetarnes ekonomiska sörkefran och sedliga förbättring dervid åsidosättes, men fastmera undenstödjes och befränsfsus? Härvid upplästes först ett skriftligt anförande från hr John Swartz i Norrköping, hvari åtskilliga rättänkande och sundt praktiska åsigter uttalades. Der hvarest betydliga utegor och aflägsna ängar och åkertegar äro att tillgå, der borde jordtorp bildas, hvilkas brukare med arbete vid hufvudgården betala deras arrenden. Dessa torp böra bildas så stora, att på hvart och ett kan hållas åtminstone en dräng, om ej ocksa piga, för arbetets utgörande vid hufvudgarden och sålunda torparen sjelf vara hemma och oförhindrad sköta torpets jordbruk. Under sådana förhållanden skulle torparen snart känna sig såsom en man för sig, med hopp om framtiden. Deremot der inga utegor finnas och der de anlagda torpen, af svårighet att hålla dragare, måste brukas från hufvudgården, der lemna de stackars brukarne en aflöda af blifvande tiggare. Stattorpare hafva då en mycket lugnare lott. För såskogshushållningsfrågan, hvartill utsågos statsr. SandEfter det skrifvelser från åtskilliga hushallssällskaL— ——