Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 augusti 1853, sida 1

? EE 144464 Ae MAME —— 2g2: 6 I Men detta grundskäl — att en nybyggnad för ifrågavarande ändamål icke var nödvändig — står icke enSsamt på vår sida. Dertill komma ännu 2:ne andra: att svenska staten icke har råd att kasta bort öfver 100, 000 rdr på en byggnad, som blir onyttig i samma stund universitetet kommer att flyttas, samt att denna byggnad i allt fall är tilltagen i långt större skala, än som för ändamålet är af nöden. Hr L. kan icke bestrida möjligheten af denna förflyttning; men han säger: frågan derom är hvarken I anhängig eller under afgörande. — Det är emellertid icke längre sedan, än vid sistförflutna riksdag, då motion väcktes om de praktiska sakulteternes flyttning till hufvudstaden; och hr L. kan göra sig förvissad att en dylik, eller förslag om hela universitets förflyttning, kommer att så länge väckas vid våra riksdagar, till dess den går igenom. Det finnes icke en enda menniska, med hjerta och förstånd, som en gång egnat någon tanke deråt, hvilken icke, åtminstone lill någon del, inser denna förflyttnings betydelse och känner intresse derför. Är det då förnuftigt att helt och hållet förbise densamma? — Denna fråga är icke för nårvarande anhängig hos någon publik auktoritet; men den var det då beslutet om den nya byggnaden sattades; och skulle hr L. verkligen vilja påstå, att en fråga icke påkallar något afseende, derföre att den emellan riksdagarne blott hvilar i den allmänna opinioanhängig eller under afgörande; men skulle vi derföre icke akta derpå, skulle vi handla klokt, om vi icke sökte hämma bränvinsflödet, innan det i grund förderfvat hela vår nation? — Om det skulle anses mindre välbetänkt att uppmuntra bränvinsbränningen, fastort Åär anhängig, än mindre under afgörande, så torde det val äfven tillhöra oss — nemligen såsom förnuftiga menniskor betraktade — att icke oupphörligt uppresa nya hinder emot en förflyttning, som hvarje klok menniska anser önskvärd, hvars gagnelighet icke ens de i byggnadsföretaget mest intresserade kunna bestrida, och hvilken kan inträffa, innan den nya byggnaden ens hinner begagnas. Detta svepskäl tjenar således till rakt ingenting. Men, säger hr L., denna flyttning erfordrar millioner riksdaler och ett tiotal af år för verkställigheten, och landets industri, bildning och ära skulle lida af att låta den kemiska institutionen under tiden fortfara i sitt nuvarande skick! Om vi äro för fattige att åstadkomma något stort, hafva vi då råd att plottra bort våra tillgångar på lappverk och onodigheter? Så var icke sed i sordna tider; och det är en egen ära för den nuvarande och dem, som nu hafva hand om statens medel, att alltid misströsta om landets krafter, när det gäller att företaga något med plan och i stort, men alltid leka rik, när små-intressen vilja sig emellan dela statens tillgängar. — Det är för öfrigt en på fri hand uppgjord dikt, och ingenting annat, att denna flyttning skulle kosta millioner. Sådant skulle knappt kunna hända, om man dervid ginge tillväga så som nu i Upsala, och således, under en idkelig klagan öfver landets sattigdom, på äkta kolibradosiskt mankr, uppförde palatser i större skala, än de största och rikaste stater kunna uppvisa, eller försmådde att begagna tjenliga, äldre hus, der sådane funnes att tillgå. Men det skulle alldeles icke blifva fallet, om man handlade med urskiljning och förstånd. Man vill inbilla oss att en sådan flyttning eller anläggning är något oerhördt; och det har likväl blott under de sistförflutna 50 åren kunnat ske i Preussen, Bayern och Italien; man räknar riksdalrarne, som det skulle kosta, men man frågar icke hvad det vore värdt, och sådant under det man med fulla händer öser ut penningar på företag, som kanske aldrig komma till något och, i bästa fall, alltid blifva till obetydligt gagn. Hvad som i sjelfva verket bekymrar dem, som sysselsätta sig med detta ämne, är icke kostnaden för universitetets upprättande i Stockholm, utan den kostnad, som man förspillt i Upsala ; men hr L. vaktar sig att röra vid den strängen, ty den ljuder icke väl tillsammans med de voterade byggnadsanslagen. Då likväl så är, är det i sanning en skön logik att alltjemnt föröka samma kostnad! Och hvad synes läsaren om detta påstående, att vi, för landets ära och bildning icke kunna ett tiotal af år uppskjuta ett högst kostsamt byggnadsföretag i Upsala, under det man för samma åra etc. tycker det betyda ingenting att vi för en obestämd tid och möjligen för alltid beröfva oss det kraftigaste eller, rättare sagdt, det enda medel vi hafva att tillgå till den vetenskapliga och humanistiska bildningens höjande till en ståndpunkt, värdig en nation, som af naturen icke är styfmoderligt behandlad i intellektuellt afseende? — Det betyder ingenting att vi låta råhet, immoralit och materialism i alla former mer och mer taga öfverhand i landets medelpunkt och derifrån sprida sina vidriga frukter till hela nationen; vi böra likväl icke deremot sätta den motvigt, som man i Köpenhamn och andra hufvudstäder skattar sig lycklig af att hafva vunnit i universitetet; det är af ingen vigt att vår första högskola icke i något hänseende — utom i byggnadsvåg — kan mäta Sig med andra universiteter af en dylik frequence; att den i vetenskapligt hänseende är nästan helt och hållet improduktiv, och att i följd af dess afsöndring från hufvudstaden, hela vår litteratur framsläpar en tynande existens, som blott vid jultiden röjer lif — af hvilken art må hr L. sjelf bedömma; allt sådant, och mycket mera, som skulle visa följderne af dess belägenhet i Upsala, men hvilket vi, för att icke blifva vidlyftiga, måste förbigå, betyder ju ingenting. Nej, vigtigi är blott att man hastar med att ännu mera rotfästa universitetet på ett ställe, der det så väl uppfyller sin bestämmelse, och att man der uppbygger palatser så stora, att de kunna inrymma ett halft dussin lärare med sina familjer, och så kostsamma, att man sedan icke må kunna ens tänka på uppnåendet af en bättre framtid! Men det är icke nog med att hr L. anser vår ära fordra ett skyndsamt uppförande af ett nytt boställspalats i Upsala, men deremot finner det för samma ära likgiltigt om vi i all aeviohat c42 tillhaka för andra AA nen? — Frågan om Sverige skall dränkas i hränvinsfloden eller räddas derur, är på samma sätt icke heller än frågan om dess förminskande icke på vederbörlig