Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 augusti 1853, sida 1

betar på att för alltid qvarhålla universitetet i en småstad, der han vet, och sjelf måste erkänna, att det alltid måste blifva behäftadt med en mängd brister och ofullkomligheter, som blott i hufvudstaden kunna afhjelpas; han yttrar: Ett universitet, den vigtigaste inrättning ett samhälle eger för bildningens och den intellektuella kulturens utveckling, får icke befinna sig i ett vanlottadt skick, vore det ock endast för ett tiotal af år, emedan samhället deraf hindras att deltaga i mensklighetens allmänna rörelse framåt. (Kan man begära något kraftigare votum för universitetets förflyttning?) Och vidare: Hvem kan beräkna den skada, som staten kan lida om de ynglingar, som under loppet af endast några få år utgå från universitetet, saknat tillfälle att under sina studii-år förvärfva de insigter, hvarmed de i en framtid kunnat gagna deras fosterland ? (Man erinre sig, huru såväl den vetenskapliga som embetsmanna-bildning är beskaffad, hvilken meddelas i Upsala, och dömme sedan, om man icke bör instämma i hr L:s veklagan och lifi.gt ön-ka att universitetet måtte förläggas till en ort, der det blelve en möjlighet att afhjelpa dessa brister!) Slutligen få vi höra samme man, som nyss, i anseende till de befarade kostnaderna, sökt afskräcka från ett steg, som skulle gifva oss ett stort, fullständigt universitet, med en omätligt högre och mera omfattande verkningskrets, säga: Undervisningsverken och bland dem universiteterne, äro af sådan vigt, att snart sagdt ingen uppoffring år för stor att göra deras verksamhet så omfattande och fullståndig som möjligt. Att en författare, som icke ser, huru de naturliga konseqvenserna af hans egna yttranden bära rakt emot de påståenden och intressen, som han åtagit sig att förfäkta, skall hafva lätt att förvilla sig vid uppfatiningen af andras räsonnemanger, kan icke förundra. Också ser man honom förblanda våra anmärkningar öfver misshushållningen vid observatorii-byggnaden med yrkandet att det kemiska boställshuset icke bör företagas, och sedan han sjelf gjort det sednare till en slutsats af det förra, ställer han sig, helt naivt, förundrad öfver H. T:s logik! Att nämnde yrkande grundade sig dels på nödvändigheten af att flytta universitetet och dels på de utvägar man har att, i allt fall, undvika detta kostsamma företag; hvaremot historiken om observatoriibyggnaden, liksom den öfriga teckningen af hushållningssättet i Upsala, endast hade för ändamål att visa nödvändigheten af en alsvarlig uppsigt vid de akademiska byggnadsföretagen, detta lärer väl icke undgått någon annan läsare. — Det har emedlertid vid detta tillfälle undsallit hr L. ett medgifvande att hela den för staten och akademien så dyrbara observatorii-byggnaden är öfverflödig och misslyckad ), hvilket icke saknar sin märkvärdighet; ty det visar att man äfven på detta håll kan se sakerna i sitt rätta ljus — efteråt. Vinsten deraf är dock för det allmänna ingen, så länge man icke ens deraf hemtar någon lärdom för det närvarande: och då man har ännu större skäl att, om några få år, vänte sig en dylik förkastelsedom öfver den ifrågavarande nybyggnaden till ock med från hr L., våga vi vördsamt hemställa, om det icke skulle vara lämpligt att, för denna gång, äfven tänka förut. Hvad beträffar hr L:s förhoppning, att den nya kemiska byggnaden skall gifva full valuta för de stora kostnader, som deruti nedläggas, om ock universitetet under innevarande decennium kommer att flyttas, så måste man verkligen gratulera honom att, för egen del, kunna i en så alfvarsam sak nedtysta alla betänkligheter med så ihåliga drömbilder. Andra torde väl i allmänhet fordra bättre grunder för sina förhoppningar, innan de på dem bygga så vidtutscende företag! Hvem känner icke igen dessa präktiga löften och förespeglingar, som alltid tillförene låtit höra sig från samma håll, när någon dyr byggnad eller några nya löner blifvit begärda; men hvilka äro resultaterne? Har icke allt qvarstadnat på samma punkt? Hvilka ståtliga förespeglingar gjordes icke t. ex. vid nya bibliothekshusets uppförande? Vi se nu, hvilka framsteg vetenskaperne och litteraturen sedan den tiden gjort; och huru mycket af detta lilla kan tilskrisvas Upsalas litterära samlingar? Hr L., som så mycket ordar om kemiens vigt för de praktiska yrkena, (under det han helt och hället förbiser vilkoren för dess tillgodogörande för samma yrken) borde benäget underrättat oss, hvilka stora resultater för industrien, bergsbandteringen och alla de öfriga näringarne, som han väntar sig på detta årtionde — eller till och med för all framtid — af den kemiska undervisning, som i Upsala bibringas några unga medicine kandidater och gradualister — blifvande jurister och prester. Om det skulle ens vara tänkbart att det stora kemiska laboratoriet skulle på några få år godtgöra de uppoffringar, detsamma föranleder, hade det naturligtvis åtminstone bordt vara förlagdt i hufvudstaden, der undervisningen och laboratoriet kunnat begagnas af industri-idkare, agronomer, pharmaceuter och vetenskapsmän, m. e. o. af folk ur alla klasser! Hr IL. kan ju dessutom icke neka, att nyttan af en byggnad, om hvilken man icke med säkerhet kan säga att den ens hinner blifva färdig. innan den blir öfverflödig, mojligen kan blifva ingen, och alltid måste vara problematisk ! Det är icke ledsamt att se den ifver, med hvilken både hr Lagerhjelm och hr Svanherg kastat sig öfver några af oss i en not och i största korthet gjorda anmärkningar i fråga om universitets-lärarnes antal och lönevilkor. Man bör icke förtänka läsare, som jemföra denna ifver med deras totala underlåtenhet att förklara vissa hufvudpunkter i sjelfva saken, t. ex. hvarföre man i en småstad i det fattiga Sverige uppbygger ett större laboratorium, än i någon af alla Nordens hufvudståder samt till och med än i Berlin, Minchen, London och Paris m. fl., och hvarföre man icke användt andra, redan befintliga byggnader i Upsala, som kunnat göra den nya umbärlig m. m., — ) För att icke genom detta medgifvande gifva oss allför obetingadt rätt i våra anmärkningar, har hr L. tillagt: ehuru det der ordet täflan väl förtjenar behiertas: men vi behöfva i detta afaåenga hlat hän;