att de i denna jagt på bisakernas omräde se ett talande bevis på deras medvetande om sin svaghet i hufvudsaken. . För att visa, det professorerne i Upsala icke äro så illa aflönade, som det vanligen utmålas, och att de således icke derpå kunde grunda några anspråk på byggnader för sin räkning, hade vi anfört åtskilliga statistiska uppgifter äfven från främmande länder. Jemnförelserne gällde professorerne i allmänhet, och vi hade derföre naturligtvis anfört medelbeloppen af professorernes löner vid de universiteter, som jemnfördes. Voro nu dessa uppgifter felaktiga? — Ingenting mindre. Hvarken hr L. eller hr Svanberg hafva haft det ringaste att invända emot dem; men deremot hafva de, med en rörande enstämmighet, predikat vidt och bredt om att det mazimibelopp för ett professorat i Upsala, som H.T. anfört, icke bordt omtalas, icke derföre att det vore oriktigt — hvilket man icke kunnat påstå — utan derföre att professorn i fråga erhölle en del deraf i egenskap af domprost. Är nu icke ett sådant bevisningssätt ypperligt? — Antag, för ett ögonblick, att vi bade orätt i det fallet, och att högsta lönebeloppet i sjelfva verket vore blott lika eller t. o. m. mindre än i Köpenhamn m. fl. universiteter. Hvad vunne h:ne dermed, om likväl medelbeloppen vore! Upsala högre eller lika med Köpenhamns c.? År det då — oaktadt H.T:s fingervisning i dess sednare art:r — omöjligt för vederbörande att inse, det medelbeloppen härvid lag äro bestämmande, alldeles icke maximieller minimibeloppen, som ganska väl kunnat utelemnas? Och när man icke kan klandra jemnförelsen emellan de förra, står icke då vår bevisning lika fast? — Men nu kommer dertill, att klandret af det uppgifna maximibeloppet är äfvenså grundlöst som för det åsyftade ändamålet onyttigt; ty frågan var icke, huruvida en professor i Upsala hemtar någon del — vare sig större eller mindre — från prebenden, pastorater c., eller uteslutande från sin professorslön. Vi skulle i sådant fall äfven anställt vidlyftiga beräkningar huru mycket som vid öfriga professorater såväl vid svenska som utländska universiteter inflyter från andra befattningar. Vi hänvisa i öfrigt till de flera skäl för åberopandet af detta exempel, som vi förut anfört. Såsom bevis att lärda verks utgifvande icke skulle vara förenadt med ekonomiska fördelar anför hr L. att staten ofta måste bidraga till sådana verks utgifvande; men han förgäter dervid att, om beviljandet af ett visst anslag för sådant ändamål ock kan anses bevisa att allmänheten icke antages uppmuntra vissza brancher af lärdom, så visar det ju tillika att den vetenskapliga verksamheten numera (och i H.T. var icke fråga om förflutna tider) till en del på detta sätt sinner sin lön ehuru ringa i ekonomiskt afseende, hvilket till och med hr Svanberg har medgifvit. Den förmån, som genom nämnda understöd beredes vetenskapsmän — och hufvudsakligen universiteterne — skulle säledes snarare kunna åberopas till stöd för vårt påstående (om prosessorers bättre ställning, än embetsmäns af motsvarande rang); men sådant vore ösverslödigt, ty detta innefattade alldeles icke att inkomsterne af utgifna arbeten kunde blifva betydliga, utan endast att professorer i allmänhet mera än andra embetsmän voro i tillfälle att förvärfva sådane; och detta påstående har hr L. icke ens försökt bestrida. Enahanda är förhållandet i afseende på lektioner. Med stor naivitk, yttrar hr L. slutligen i detta ämne: Utan att i öfrigt uppdraga någon jemnförelse emellan dessa klasser af embetsmän, torde likväl förtjena bemärkas svårigheten att, vid förefallande ledigheter, väl besätta vissa professorsplatser vid rikets universiteter. Han sramdrager sålunda sjelf ett talande bevis på skadan af universitetets läge i en småstad, då det är allom bekant, att tjenliga kandidater i allmänhet saknas, icke för lönernes skuld, utan, dem oaktadt, derföre att kunskap och talang ogerna vill, såsom det kallas, gräfva sig ned i Upsala. För att, såsom det synes, antyda, huru svenska staten skulle kunna ännu bättre aflöna lärarne vid sina universiteter, om deras antal vore något mindre, hade vi anmärkt, att lärarepersonalen i Upsala syntes större, än som måhända vore af behofvet påkalladt, hvilket man kunde sluta deraf att, då lärarnes antal i förhållande till lärjungarnes var: i Mänchen, år 1847, såsom 1 till 19, i Köpenhamn, 1847, såsom 1 till 23, och i Christiania, 1851, såsom 1 till 24, så var det deremot i Upsala, 1852, såsom 1 till 13. 6, samt i allmänhet såsom 1 till 13. Dessa uppgifter tror hr L. vara felaktiga, och på en så god grund bygger han de mest komiska slutsatser. Ehuru han icke haft några källor att tillgå, genom hvilka han kunnat kontollera våra uppgifter, har han likväl icke ansett sig örhindrad att, på grund af några uppgifter för andra ir, som man lyckats förskaffa honom, och af hvilka vardera omfattar blott ett enda, påstå, det H.T. icke afseende på de främmande universiteterne, utan enlast vid Upsala, inberäknat docenter och lektorer bland ärarnes antal; på grund af denna lösa förmodan, vars grundlöshet han straxt skulle hafva insett, om nan varit bättre sekunderad, afdrager han från den ippgisna lärarepersonalen vid Upsala alla dem, som cke hållit föreläsningar, och slutligen fördelar han let lärareantal, han på detta godtyckliga och oriktiga ätt bekommit, icke på det antal studerande, som vid le särskilda universiteterne fanns under samma år om hans egna uppgifter afse — hvartill han åter aknat källor — utan med det af oss för andra år ippgifna. En så välrustad motståndare våga vi väl knappt trä—