Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juli 1853, sida 1

yrkets mödor? Vet ni inte med hvilken djerfhet han aflägsnar sig ifrån kusten tillochmed under flera dagars tid? Georg ville fortfara, men märkte i Maries drag att hon gjort en oväntad upptäckt; under ifvern för den nya tjenst han ville göra den qvinna han älskade, störtade han på en gäng med sina ovarsamma steg hela den ställning at välmenta osanningar, som med så mycken möda blifvit upprest af fadren och honom; han darrade af fruktan att Marie skulle vägra att längre emottaga deras välgerningar, och för att skingra hennes oro, försökte han godtgöra sin förseelse med denna tafatthet, som rättskaffens menniskor vanligen visa, då de öfverraskas vid utöfvandet af en god gerning. Marie afbröt honom; efter det som undsallit Georg fann hon sin finkänslighet allt för mycket oroad för att fritt kunna uttrycka den erkänsla, som Georgs uppottring väckt hos henne, och likväl voro de skrupler, som förbjödo henne att längre begagna sig at en så kär gästfrihet, icke af det slag, som tillochmed denna finkänslighet tillät henne att lävw uttala, Under denna inre strid emellan motsaua tankar, kände hon behof att hämta sig och göra ett slut på detta, älven till dess resultater oväntade möte, hon steg upp och styrde kosan till garden, sedan hon i korthet förklarat Georg sin tacksamhet, men utan att vilja tillJåta honom utsträcka sin tillgifvenhet ända till landsflykt. . Georg måtte hafva insett, alt hennes hjerta var tillräckligt oroligt, utan att han oroade det ännu mera med sin närvaro; ty han följde henne icke, utan stannade qvar på stranden. Han kunde icke hindra sig ifrån att nära ett aflägset hopp, som rättvisades af Marieis rörelser, men var icke desto mindre oroligare än någonsin, och, i sanning, hvad är väl här på jorden mera bäfvande än lyckan?