upphöjde beherrskares poletik har alltid varit att så länge som möjligt upprätthålla det nuvarande status quo i Orienten. Han har velat det och vill det ännu, emedan Rysslands eget välförstådda interesse så bjuder, då detta rike redan är allt för stort, för att behöfva en Ytterligare utvidgning af sitt område; emedan ottomaniska riket, blomstrande, fredligt, staende såsom en nyttig mellanled emellan mäktiga stater, uppehåller sammanstötandet af rivaliteter, hvilka, om det fölle, skulle råka i fortfarande stridigheter med hvarandra om dess spillror; emedan det menskliga förutseendet förgäfves uttömmes för att upptänka kombinationer, hvilka voro bäst egnade att sylla de luckor, som försvinnandet af en så stor statskropp skulle lemna i det politiska jemnvigtssystemet. Men om detta är kejsarens verkliga, erkända, uppriktiga åsigter, så måste äfven Turkiet, på det att han må förblifva dem trogen, så förfara emot oss, att det blir oss möjligt att existera bredvid denna makt; den måste akta våra speciella fördrag och deras konsedvenser; den får icke genom illvilliga handlingar, illistiga förföljelser, fortfarande kränkningar af vår religion tillvägabringa en ställning, som, i längden odräglig, skulle tvinga oss att anförtro vår sak ät slumpens blinda lyckträff. I furst Gortschakows proklamation till invänarne i Moldau och Wallachiet heter det på ett ställe, att kejsaren vill undvika ett anfallskrig mot Turkiet, så länge hans värdighet och hans rikes interessen tillåta honom det. Faltmarskalk Paskewilsch emottager dagligen kurirer srån S:t Petersburg och turkiska gransen. En dag hade han lemnat Warschau och genast hette det att han afrest till Pruth, men han kom snart tillbaka igen. Ett i Warschau spridt rykte beteknar storfursten Konstantin, kejsarens andre son och Rysslands storamiral, såsom öfveranförare med Gortschakov till generalstabschef under ett blisvande krig emot Turkiet. Detta läter alls icke otroligt, ty det finnes en gammal saga, som förtaljer, att en Konstantin skall ätereröfra Konstantinopel! Vid Warschau är bildadt ett läger på 70,000 man. I Polen tror man allmänt på krig. Enligt bref från Bucharest skall antalet af de vid gränsen uppstälda ryska trupperna belöpa sig till 140 å 150,000 man. TURKIET. J. de Constantinople förklarar Ryssarnas inryckande i Donaufurstendömena sör stridande emot alla traktater, och anser tillfölje häraf, att underrättelsen om furstendömenas besättande skulle hafva till resultat sranska och engelska slottornas ankomst till Konstantinopel. Samma tidning gör emot de ryska anspråken den dråpande invändningen, att de äro af precist samma halt, som om Turkiet fordrade att med Ryssland få dela dess suveränitet öfver de millioner Mahomedaner, som lefva i Ryssland. Hvad Ryssland fordrar kan omöjligen beviljas, och följaktligen kan Turkiet icke gifva efter. Bladet hängifver sig dock åt det hoppet, att en irrig åsigt icke skall segra öfver kejsar Nicolaus rättskänsla, utan gifva vika för samtliga europeiska kabinetternas vigtiga stämma, som ropar högt: rätten är på Portens sida och med rätten den offentliga meningens och regeringarnes makt. I Varna, Schumla, Erzerum och Trapezunt sammandragas allt mera trupper. Det berättas allmänt, att de vid den sistnämnda staden sig församlande Tscherkesserna, i fall kriget utbryter, skola ställas under befäl af den gamle berömde ryssfienden Schamyl Bey. Omer Paschas högqvarter är redan i Schumla, dit äfven samtlige de i Monastir församlade trupperna ilat. Det berättas, att såväl solden till trupperna som betalningen för alla leveranser genast erlägges kontant. Den penningeförlägenhet, hvari Porten för någon tid sedan sades befinna sig, skulle alltså nu blifvit afhjelpt. Officerarne och manskapet å engelska och franska flottorna öfverhopa hvarandra med artigheter. Vid en middag, gifven på engelska amiralskeppet den 20 Juni, årsdagen af drottning Victorias thronbestigning, yttrade engelske amiralen Dundas i sitt svar på en skål af franska amiralen la Susse för endrägten emellan de begge eskadrarne, att, om Frankrike och England hölle fast tillhopa, förmådde dessa ,oLwA —— Gubben var så fördjupad i sina betraktelser, att han icke såg henne i början; men då han ändtligen blef varse henne och hennes ödmjuka ställning samt bemödade sig att lyfta upp henne, sade Marie: — 0! låt mig vara vid edra fötter, min goda Jakob, jag qvarstannar der till dess ni bifallit min bön.