Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1853, sida 1

man, som träffas på stället. (9051.) Tredje Allmänna Reformmötet i Örebro. (Forts. fr. N:o 153.) Ordföranden proponerade nu, att mötet ville taga i öfvervägande om något förslag borde göras, som ansågs. kunna bereda en framtida, om ock långväga öfvergång till Örebroförslaget. Hr Uhr förnyade sin förmodan, att det skulle blifva nyttigt för blifvande riksdagsmän, om mötet förklarade sig för ett öfvergängsförslag, eller huruvida mötet alldeles icke ville medverka för något annat än Örebroförslaget. Hr Bohlin trodde, att då man ej hade hört andra förslag än sådana som på ett eller annat sätt bibehöllo standsform eller ståndselementer, men detta ej var öfverensstämmande med reformvännernas allmänt uttalade mening, något annat öfvergångsförslag icke borde komma i fråga än bondeståndets, som föreslagits i Bengt Gudmundssons reservation. Han ansåg ganska sannolikt att flertalet af reformvänner skulle vara benägne att understödja äfven något annat förslag som vore någorlunda likligt; men att yttra sig derom specielt, vore tid nog när ett dylikt förslag framlades och att här uppsätta ett sådant, dertill saknade nuvarande möte både tid och befogenhet, sedan reformvännerna en gäng antagit det s. k. Örebroförslaget med de jemnkningar dervid dem bondeståndet gjort. Hr Schantz första tanka hade varit, att hvad föregående möten beslutat, borde upprätthållas. Han hade sedan hört, att ett annat förslag blifvit uppstäldt, som utan att ändra hufvudgrunden, skulle innehålla antagliga modifikationer. Om så är, att ett möte beslutar att ansluta sig till detta, emedan man anser det vara godt, visste talaren ej hvarföre man skulle tala om öfvergångseller jemnkningsförslager. De borde ej nu komma i fråga; men finnes ett fullständigt förslag att sluta sig till, och det är antagligt, så ville talaren ej motsätta sig det. Häri förenade sig hr Kalin. Hr Hjerta fästade mötets uppmärksamhet derpå att man borde serskildt betrakta frågorna, om de olika så kallade öfvergångseller jemnkningsförslagen. Hr Uhr tycktes ej åsyfta något mindre än att bibehålla riksstånden. I detta afseende bad han att få återkalla i mötets erinran, huru representationsfrågans sanna ställning var. M. H. sade han, låtom oss icke anse den så förtviflad, som beklagligen mången reformvän, ja hela reformföreningar synas hafva betraktat densamma. Vi stå på en battre grund, än de flesta torde hafva betänkt. Det kan fordras bemödanden, uppoffringar, ja strider, långvariga, svåra opinionsstrider; men Gud vare lofvad! Ståndsprincipens oduglighet för vår framtida representationsform, ståndsväsendets redan vårt land ådragna olyckor och fortfarande olycksaliga verkningar, nödvändigheten att afskaffa densamma; allt detta är redan erkändt: icke blott af de reformvänner som man smådar för deras ihärdiga bemödanden att på laglig och fredlig väg upplysa de okunnige, upplifva de tröga och obeslutsamma, öfvertyga, eller i fäderneslandets namn söka öfveriala de i ståndsfördomarne inhyrde, för att derigenom komma till enighet i svenska folkets vigtigaste välfärdsangelägenhet: icke blott af några reformsällskaper, hvarken de som uthållit i sina förklaringar, eller tystnat dermed, eller uppgifvit hoppet om något bättre: icke blott af några få, ja, jag vill till och med säga, icke blott af de största, de talrikaste, de statsbördorna och snart sagdt hela samhällskraften uppehållande folkklasser, — utan af Landets Konung! Hvarföre skulle vi då låta hoppet fara, på någon sann, någon verklig representationsförändring, deri man ej vidare hade att befara dessa olyckliga splittringar, dessa oförsonliga partistrider, dessa samhällsvidriga intressen, som ståndsväsendet länge förorsakat och beklagligen ännu, i trotts af alla nationella bemödanden att upplysa, blidka, förlika, fortfar att framkalla till sitt stöd, emot såväl folkets, som konungens uttalade opinioner. Hans Maj:t har redan, i sin proposition till rikets ständer af den 1 Maj 1848, låtit sin regering uttala inför nationen, inför det svenska folket, hvars hjertan klappade af ängslan öfver de oredor, som maktmissbruk af embetsmän och aristokrater af alla slag framkallat i andra länder, men tillika lifvades af förtröstan, att lan