dets konung skulle åtaga sig sitt folks sak, så att det ej för detta skulle gå lika långt i brytningar, de evigt minnesvärda ord: att ståndsrepresentationen ej visat sig mera kunna motsvara tidens kraf och landets behof, samt att nationalrepresentationen bör ombildas, på grund af samfäåldta val, utan afseende på stånd eller klasser. Det är sannt, att regeringens då afgifna förslag, genom en hop felaktiga detaljer, och låt vara, äfven ej mot löftet svarande principer, icke vann folkets sympathier; men sådant måste anses vara rådgifvarnes sak. — Konungens erkännande af behosvet att ordna representationen, på folkets samfållda val, är gjordt. — Det tillhör hans regering, att på samma gång motsvara hans löfte till folket och folkets tillförsigt till konungen. Det hvilande år ej regeringens. Det har här blifvit nämndt såsom ursprunget, ur en grefves hufvud och det så kallade förbättringsprojektet ur en annan grefves. Jag nämner ej gerna namn under politiska diskussioner. Men må de värde grefvarne och flera med dem, bry sina hufvuden bäst de vilja med försöken att upprätthålla den af allmänna rösten utdömda ståndsformen, hvilken endast ännu qvarstår i en bättre upplysnings tid, såsom ett bevis på svenska folkets tålamod och laglydnad; må man göra dylika eller andra försök, att med vanans, fördomarnes och lättjans hjelp mothålla den oundvikliga brytningen af en tidsvidrig och dessutom af all erfarenhet underkänd representationssorm; må man derigenom ännu en liten tid lyckas att förvilla, söndra och utdraga på tiden; det står dock fast, att Konung och folk äro, ense om nyttan, om nödvändigheten, att få nationalrepresentationen grundad på samfållda val, och då måtte väl vi och alla reformens verkliga vänner, alla vänner af en lugn, fredlig och lycklig, samhällig framtid, vara befriade från att vid sträfvandet för den nya representationens ordnande, göra vidare eftergifter åt ståndsväsendet, detta i allt, för såväl det politiska, som det borgerliga lifvet olyckliga ståndsväsende. Elof Andersson förklarade, att han såsom ombud sör Arvika reformsällskap ej kunde afvika från de grunder, som af förra reformmöten bhfyit antagna. Han hade bestämda instruktioner i det afseendet. Hr Hedengren hade inom bestyrelsen vid det bllfälle då inbjudningen beslutades, varit af den åsigt, att en diskussion om öfre kammarens organisation vore nyttig. Han ville likväl, att den nedre kammarens icke vidrördes. Han trodde, att det fanns många varma resormvänner, som äro af den ölvertygelse, att samfälda val borde antagas för den ena kammaren blott det bjudes dem, att den öfre finge på annat sätt väljas. Han vore derföre benägen att gå de öfrige reformvännernas önskningar till mötes, ansåg dock att sådant ej borde komma i fråga förr än ett förslag i detta fall vore uppgjordt och erbjödes. Talaren ansåg derföre att den mening mötet ville uttrycka, måtte framställas i så allmänna ordalag att man icke bunde sig för de nya förhållanden som kunde inträda. Hr Dahlgren instämde häri. Äfven major v. Schantz trodde väl att så var, men hade heldst önskat att vidblifva hvad som förut varit beslutadt. Han wille dock gerna gifva efter, i afseende å kammarbildningen, — nemligen, då verkligen ett antagligt förslag erbjudes, men intill dess borde man vidblifva hvad man en gån yttrat. (Forts.)