rade i Hotel de PEurope, der de togo 90 rum i beslag. Hvad som mest måtte hafva frapperat de höga resande är att man här alldeles ej ser någon militär eller konstabler, och ändock råder här ordning och ett lagligt tillstånd. Den republikanska Trotz, som här öfverallt mötte dem, var väl ej heller särdeles angenäm. Om ej Konungen i någon publik byggnad, t. ex. i börsen, tog af sig hatten först, helsade ingen på honom. En ifrig anhängare af Preussen hade begått den taktlösheten, att uppfordra Hamburgarne att illuminera. Han var den ende som illuminerade, men tvingades genom hvisslingar att släcka sina lampor. Till råga på missödet har statsprokuratorn väckt åtal mot honom, för det han utan tillåtelse låtit klistra ofvannamnda Auffordrung på murarne. En författare i den för nykterhetssaken nitiske Kalmarposten framställer följande tafla med afseende å husbehofsbränningen, som han uppgifver vara sann i dess ohyggligaste drag, och hvartill motstycken icke lära saknas: En granne hade nio barn. Jag besökte dem ofta då jag var en liten parvel, för att leka med dem. Fem dagar i veckan voro de som andra barn, och vi tumlade om i sanden och gräset, i snön och på isen, af hjertans lust; men två dagar i veckan var glädjen störd: en demon var kommen i huset. Man klarade med lyftpannan. Gamla farmor satt vid pipan, smårökig, och styrde den varma strålen i en 2-kannbutelj. Bonden satt vid bordet med några supkamrater och söp och svor. Husmodren gick raglande med minsta barnet på armen, bröt emellanåt en bit af brödkakan, doppade den i det varma finklet och gaf barnet. De öfriga barnen fingo sin andel ur en träsked af farmor. Ingen blef lottlös, ty man iskipade full rättvisa. Ingen ville leka: man lyssnade blott till dropparnas musik i den gamla blecktratten. Fram på estermiddagen voro alla, små och stora, blixtfulla, bränvinet var slut, och följande dag började man sträfva med en ny tillsättning. Potäterna räckte väl ej till att bereda ett sådant lefverne hvarje vecka året om. Men jag såg det ganska! osta under några år. Jag såg alven slutet: gården, uppsupen och utsugen, såldes. Far och mor blesvo inhysingar och nio supare, män och qvinnor, spriddes såsom odågor i verlden. Det är ju rysligt! Ja, och det är äfven sant och alldeles icke ensamt exempel på husbränningens välsignelse.