Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1853, sida 1

han i hast astagit sin taskspelaredrägt, maskinmessigt sin hemlighetsfulla ledsagare, som ban ännu icke fått tid att examinera. De stannade vid porten till värdshuset Röda Häasten, hvarest en vagn väntade dem. Då först sökte UEcureuil att i den okändes orörliga drag och tysta sätt att vara gissa den lefvande gåäta, vid hvars upplösning hans öde tycktes vara fästadt. LEcureuils beskyddare tycktes vara nära trettio år gammal; vid ett noggrannare betraktande skulle man kunnat komma till den slutsatsen, att hans lefnadsbana varit helt olika emot den hans börd bestämt för honom, hans drag voro fina som en qvinnas af de högre klasserna, fastän hans hy på resor blifvit solbränd, liksom en gammal sjömans; han var icke särdeles lång, men den stolta hållningen, hvilken han tycktes vara van alt ständigt bibehålla, utvisade att han också var van att befalla; hans händer, hvilkas naturliga proportioner voro eleganta, voro muskulösa, en följd, SOM det tyckes, af ett lif fullt af strider Och sirapaser. Hans drägt var enkel; han nyttjade icke puder, men af den omsorg, hvarmed hans hår var ordnadt, kunde man lätt se, att endast hans mycket upptagna tid hindrat honom att sköta det enligt modets lag. Under den vida kappan bar han en drägt af galoneradt kläde, och ofantliga stöflor. Den okände gjorde ett tecken till hEcureuil att stiga upp i åkdonet; denne lydde. — Nå ja, tänkte han, eftersom jag inte vet hvart jag skall gå, så för mig detta inte på afvägar. Efter några ögonblicks förlopp kunde emellertid VEcureuil icke längre styra sin nyfikenhet. Vagnen rullade hastigt framåt. — Vågar jag fråga, herre, sade han ändtligen, hvart ni ämnar föra mig? Den obekante fästade sina blickar på leureuil, lik