Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juni 1853, sida 1

— — har rest bort, så långt, så långt, änna te värsens ände, tror Jag, å att han alri mer kommer igen. — Jag har sport det. Då töcker a de sa bli i regering på Ragnarsborg. Stackars gossara, sär a bara! Då sa en få se att Fricken, den rackarn — gu förlata mej, men jag kan sa inte bätter säga — sa lefva rigtit som en tyrann. Men har du sport Stina, att Linjal och mamsell Lovisa sa för tinget i öfvermåra? De har a la visst. Ålri ä de annat än Frickens konster, de kan en la begripa, a tåesa hans som sätter iin all djäfvelskap. Tvi tåcka menneskore! — Fan tar dem la te sluts ändå, sade Nils, som var lika ond som Stina. Jag kan just undra hyart den förbannade flåbusen nu tog vägen nårs. Denna fråga hade han kunnat få besvarad, om han följt efter Nåbusens kärra upp till Ragnarsborg, på hvars gård den stannade. Vid ett besök uppe på slottet skulle man ha funnit grefven i grefvinnans rum. Grefvinnan låg, som vanligt, på sin soffa, omgifven af medikamentsflaskor, och uppvaktad af mamsell Angelica, eller, om man hellre så vill kalla henne, fru Frick, som numera var den enda som fick passa upp på henne. Utom flusslampan i taket, som spridde ett matt sken, bröts mörkret blott genom strålarne från ett talgljus, hvars långa veke autydde att man ej gjort sig besvär att på en god stund putsa det. Detta ljus stod på ett bord framför en causcuse; på bordet lågo åtskilliga rättekängshandlingar, några numror af missionssällskapets tidskrist, samt en intresseuträkning. I causeusen satt grefven, som det tycktes, sosvande. : En qväfvande hetta rådde i detta rum, der athmospheren för öfrigt var ungefärligen densamma som i ett apothek, med den tillsats blott, att vid inandandet man lätt öfvertygade sig om, att vädervexling var hvad som här sorgfälligt undveks. En thermometer på en slyu