Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juni 1853, sida 1

den som bränner med 50 a 100 kannors, då deremot i andra sabriksgrenar (några få, såsom t. ex. sockerfabrikerna undantagna) ett sådant missförhållande aldrig kan blifva betydligt, emedan nästan alla faux-frais der någorlunda proportionerligt ökas med tillverkningen. Också hafva vi, i vårt land, med få undantag, aldrig belagt någon fabrikation med annan direkt beskattning än bevillning, lampad vid taxering efter den nkomst fabriken ansetts gifva. Huru låter denna princip förena sig med en lika beskattning för hvarje kanna bränvinstillverkning? Skall ej följden af en sådan blifva, alt såsom jag antydt, blott några ofantligt stora bränvinsfabriker skulle bemäktiga sig hela tillverkningen, för att genom en den ytterligaste utsträckning deraf kunna draga allt större vinst; och hvilken vinst då under en vild täflan måste sökas, genom utvidgad försäljning, hvilken åter endast är möjlig medelst en prisnedsättning, som kommer att i sin tur motverka hela den välmenta planen om bränvinets fördyrande? Och dessutom: huru vill man väl kunna genomdrifva en sådan beskattningsgrund, hvilken på samma gång tillintetgör både husbehofsbränningen och den mindre fabriksbränningen? Det är ju genom den jesuitiska regeln divide et impera, som man allena lyckas, i all tvångslagstistning. Går man alltför hältigt tillväga mot för många intressen på en gång, så misslyckas det säkert. Förgäsves må man tro, att den nu uppblossade opinionen mot bränvinstillverkningen är så allmän, som agitalörerne föreställa sig. Nog får man en hop underskrifter mängden deraf lemnas i god afsist, under föreställning att det gäller bot för rvekenskapslasten. Men när man kommer till befraktelsen af vilkoren för åndamålets utförande, då framstå allt för väldiga betänkligheter hos alla dem, hvilka nog inse följderna af förslaget: de verkliga och ej blott de anspeglade. Det är just den stadgade osverlygelen. att det varit den orättvisa och okontrollerade beskattningen. hvilken hittills, och i synnerhet under de sista tjugu till tretti åren, medfört den nu så högt ofverklagade ofverdristen i bränvinsproduktionen och till en del dermed i viss grad förenade tilltagande dryckenskapen, som förmå mig, med risque af att förklaras vara en llabolisk apostel, öppet yttra en åSigt. rakt stridande äfven mot de no väckta reforniförslagen. Jag påkallar först erfarenheten för denna ädigt. Den tid, då den så kallade husbehossbränningen endast var belagd med en ringa skatt (2 rdr om året för rättigheten att bränna fann man hvarken branvinssloden eller superiet så utbredda, som de nu beskrifvas. Det var först då en del possessionater, genom anläggandet af stora brannerier och begagnande förbättrade apparater, väckte afunden hos de andra, mindre tillverkarne. som ropet på en efter tillverkning lämpad beskattning uppstod, och i bredd med denna beskattningsmethod utbildade sig apparaterna i standig ökad krast. Angan kom äfven här till hjelp, och vi hafva genom denna nu kommit till ett mål, alldeles motsatt det som söktes. Man sökte —— — —--n 2? 2! — —22