blott af en med afseende på hushåällets storlek bestämd, mindre storlek. Låt sedan allt anses såsom sahrikshränning. Beskatta den så högt, som rimligen ske kan, utan att komma i det missförhållande, att lönnbrännaren och smugglaren, m. sl. kringgå lagarna. Då må man gerna lagga lika skatt på hvarje tillverkad kanna; (om tillverkningen kan kontrolleras?) eller bestämma, att hvarje panna skall vara af lika storlek; eller låta förslagsmakare påsinna hvad de behaga, liksom man nu gör med så mycket annat, som kostar landet mången gång mera än det är värdt. Men rör ej vid en folkets naturliga rätt; stör ej enhvars enskitta . frihet, att ordna sin inre hushållning, efter bästa insigt och förmåga; låt huset blilva samiljens borg; träng ej in i dess innersta, för att beifra till konstlade lagbrott, som eljest aldrig ifrågakomma. Allt sådant motverkar samhallets goda och folkets trefnad! bet väcker idel ondt; vida större ondt, än bränvinet, i den fria och sjelfständiga familjens om ock tarfliga, men älskade och tresliga hem: ty i sanning, bränvinet blifver der snart en föga saknad dryck. Men för den arma, den genom förakt, våld, utpressning och polisgodtycke, vid hvarje steg på sin förvärfsbana, i hvarje ekonomisk handling hämmade och förföljde familjen för den blifver branvinspannan en helgedom och flaskan slutligen enda husinventarium. Skola vi då aldrig skilja mellan hvad vi se vara allmänt och undantag? Ar det ej rent af en dikt, att dryckenskapslasten i Sverige är allmän. Om man undantager några i synnerhet större städer och några få bygder, der snart sagdt ifrån äldre tid folket varit våldsamt, sannolikt i följd af vantrefnad, visar ej den burgna och något upplysta delen af folket både laglydnad och måttlighet? Om ej den arma och okunniga delen äfven gör detta, är då orsaken dertill verkligen bränvinet, eller är dettas missbruk icke följden af helt andra förhållanden? Se på dessa ur landet utvandrande flockar af vår befolkning! Betrakta huru många familjer deribland, som lemna en ställning i hemlandet, ofta vida säkrare hvad utkomsten beträffar än hundratusental af dem som ännu dväljas här qvar! Tror man väl, att det blott är begäret efter förändring, att det är endast hoppet på större lycka och rikdom, som frestar dem till den långa färden? Visst ej. Lika illa, lika omenskligt det vore, at tvinga dem qvar i ett land, som ej tillfredsställer deras naturliga fordringar på medborgerlig frihet, rättvisa och jemlikhet i pligter och skyldigheter, lika säkert är det, att en känsla al hopplöshet om ett bättre, genom lagstiftningens och regeringens aktning för dessa fordringar, drifver dem från land och hem. Dessa eviga anspråk på uppoffringar af folkets arbetande klasser — dessa årliga, att ej säga dagliga påhitt, att än på ett, än på ett annat sätt beskatta, reglementera och jäkta folket med nya iakttagelser, åtföljda af böter. eller af helsa, anseende och framtida arbetstillfällen förstörande kroppsstraff — denna kalla hårdhet, som utan att göra det ringaste för lindrandet af folkets bördor, eller för utjemnandet af de otaliga missförhållanden, hvarmed vår ståndsväsende besmittat alla våra vigtigaste samhälls-inrättningar, hvilka ännu qvarhållas i ett medeltids halsmörker, våra högre klassers begrepp om mensklighetens ädlaste krafter och dyrbaraste rättigheter — huru vill man väl förena härmed, att vinna folkopinionen för en reform, som i mängdens tanka endast åsystar, hvad den beklagligen ock under våra närvarande förhållanden ytterst lärer kunna verka: en högre beskattning på den lägre, den arbetande klassen? Eller kan man verkligen inbilla sig, att de högre och förmögnare träffas deraf? Gerna erkännes, att många af dem, som i detta ögonblick vilja göra bränvinsfrågan till 12 po FF LL PP Arr 2