Blott litet, tet mera om bränvinet. (Från Red:s Stockholms korresp.) Att de i mitt förra bref, (se Handels Sjöf. Tidn. för d. 28 Maj, N:o 120) yttrade åsigter, i anledning af den nu pågående bränvins-agitationen, icke kunde i allt delas af redaktionen, förutsåg jag. Så mycket mera förbunden är jag derföre, då red. genom brefvets meddelande, jemte sina anmärkningar vid hvad som der föreföll betankligt eller otydligt, visat sig erkänna att ämnet är af vigt och att det vore önskvärdt om striden mellan de olika åsigterna angående brånvinstillverknings-råttigheten och dess beskattning utkämpats i opinionen, innan Rikets Ständer samlas. Det var ock i denna assigt, som jag ej tvekade att göra saken till föremål för ett blandadt allvar och skämt i min korrespondens; ty oaktadt denna, i följd af tidens skick, måhända är nog vattenaktig, hade jag eljest icke ämnat att tillspäda den med den lifvande vätskan, väl vetande att hvad jag dervid kunde åtgöra på sin höjd blef litet opinions-grogg. Emellertid och då jag måste vara angelägen om att min mening icke alldeles missförstås, ber jag att få yttra några ord om sjelfva hufrudfrågan. Öfvertygad att enhvar, som med uppmärksamhet läst mitt bref al den 23 Maj, deraf funnit: att jag endast åsyftat leda tankarne på det fruktlösa, att ej säga outförbara, att hindra eller albjelpa superiet, genom en meIO.liserad sahrikshränning, torde jag ej behölva ingå i vidare förklaringar öfver hvad derom yttrats. Red. har i sina noter ganska riktigt anmärkt, att om totalt bränvinsförbud icke är fråga: det var nemligen blott jag, som på skämt ifrågasatte det, såsom det enda möjliga sätt, att utöfva full rättvisa mot alla; dervid hysande det hopp, att sjelfva skämtet skulle kunna väcka den allvarliga tankan hos en och annan, att då man ej vill eller kan alldeles förbjuda bränvinets tillverkning, bör man dock söka, så vidt möjligt är, förena dennas utöfning och beskattning med rättvisans fordringar. Vi hafva således ej mera att göra med hela digressionen om en förbudslagstiftning; utan antager jag hufvudfrågan vara, hvad red. sjell yttrat, nemligen: förslaget alt lägga en häg och lika beskallning på hvarje verkligen tillverkad kanna branrin. Jag vill söka visa, huru svårt, ja omöjligt, det blifver att genomföra en sådan reform, efter de rättsprinciper, som ligga till grund för vårt lands hittills antagna beskattningssätt, och hvilka införlifvat sig med folkets begrepp om jemlikhet i rättigheter och skyldigheter. Sedan vill jag uttala en åsigt, som torde tillräckligt visa, att jag ingalunda har för afsigt, att försvara det nuvarande systemet för branvins-lagstistningen, hvilket enligt min tanka är skulden till det mesta onda som öfverklagas. Derester torde red. tillåta mig, att tills vidare lemna stridssaltet för denna sak, som städse varit och säkert alltid blifver det obehagligaste ämnet jag vet för en offentlig diskussion, då det förefaller miz som blotta vidrörandet deraf har enahanda verkan med den olyckliga substansen, att göra oss alla yra i hufvudet. Men till saken! po — — —