Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juni 1853, sida 1

— — vcc—— näsa i Och hvad han enatar på frua, Sein! de ä mera unnerlit att ho kan liat, för ellest så ä la inte ho den som later narn ria sej på näsa, men se der har ho fått sin öfverman. Och den sattia Clara sena! de kan en la allt grannt se, att inte har ho nåt hjerta för honom, inte, men stackars kräk, hva sa ho göra? ho ä la så illa tvunga å ta hva som bjuss. Nä te se nennar å onge grefven ihopa, det, va ara don, de. Onge grefven, säru? de sa du säja måj, de. Dä va nät te kär, de ... och så gemen seln! inte höll han sig för goer te a ta mig i hänna. (uss fre, Nils, sa han, å så kunne han stå å språka me mig hela långa stunnera, alldelens som e anna menneska. Tror du inte han stante å talte ve mej me, när jag I råkten ute? jo gjol han så. Sa du inte gifta dej snart, Stina, satn, a ja te grina. Nä, nådi grefve, sa ja, de är jag för gammal te, å täcke der slarf kunne vi stå å prate, men mest va talet på Clara, å då tinnra öjena pån så dant satt. Stackars barn, di försto sej inte på bätter, men si de sär a, att hade jag sått lesva den dan, då grefyen å Clara hade blitt ett, så sulle ja la ha skänkt e hel årslön te Odensvi kyrka. — Va de likt någe de, en grefve, och rik te, och e satti kaplansdotter, nä de bar inte te. Men se de täckte ja ändå inte om gresven för, att han sulle öfvelge. så tvärt. Tala inte om det, du. Ålri var de hans sel. Nå nå, de sulle la gått derhän ändå, men synd om Clara ä de, för stackars barn, ho gräter om nättera, så hufvekudden ä våt tvers igenom, ja dä ä klara sanninga. — Ja Gu hjelpe alla som töcker om hvarara å inte kan så hvarara! suckade Nils, som en gång sjelf varit kär i en rikerusthållardotter, på hvars hand han naturligtvis ej kunde göra anspråk. — De spörs om vi nånsin får se onge grefven mer, sade Stina, återupptagande samtalet. Di sär att ban