Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juni 1853, sida 1

nemligen att beskatta den verkliga tillverkningen, ester den behällning den ansågs kunna lemna, och att derigenom något fördyra bränvinet samt skaffa staten en högre inkomst. Resultatet blef, att för den högre skaltens utgörande alla, både de som förut brände litet eller mycket, ökade tillverkningen och sökte begagna fördelaktigare redskap. I samma mån de som brände med samre redskap märkte, att konstverken och ångapparaterna voro i proportion lindrigare beskattade, och att bränvinspriset nedföll i följd af en ökad produktion, sökte äfven de att genom isrigare tillverkning åtminstone vinna någon fördel. Detta gjorde, att ehuru ett ofantligt antal småpannor upphörde, då de ej kunnat tåsla med de stora fabrikerna, hafva dock de sammansatta verken och så kallade konstapparaterna i stället intagit de större enkla verkens plats, samt i bredd med ångbränneriernas tillvext förökat bränvinstillverkningen i en ytterligt större proportion än. förut. Branvinets pris har nedgått, och staten fått mindre inkomst: ett resultat, som om det än icke skulle blifva alldeles detsamma, i fall en hög och lika beskattning ålades hvarje kannas tillverkning, dock alltid kom att så till vida blifva detsamma, att man hvarken lyckas, såsom man föreställer sig att fördyra bränvinet på det hela, eller förskassa staten någon till den betydenhet förhöjd inkomst, att denna skulle ersätta alla de kostnader, som dyrare uppsigt, svårare kontroller, ökade brottmal, angifvareoch spianersältningar, m. m. måste adraga det allmänna. Detta är hvad ersarenheten visat, såsom en nödvändig följd af bemödandet, att trasla bränvinsbränningen, så väl den mindre, som den större med skatt: en jemlik och håg skatt. Men den bar äfven visat ännu ett förhållande, inom den enskilta hushållningen, som är skulden till mycket ondt. Isfrån det, att ett hushåll på landet blott brände i ett litet redskap för sitt eget och någon gang en eller annan grannes behof, till julen, samt mot påsktiden, för att derjemte underlätta utfodring eller begagna skämda, slöa brännämnen; och ifrån det att man aldrig hörde, Sasom nu, att den, uti den lilla, osullkomliga apparaten åstadkomna dranken utöfvade en skadlig verkan vid utfodringen, då den ej var uttömd på alla närande ämnen, så bränna nu alla, som af ett eiler annat, välberaknadt eller obetänkt, skäl bibehålla brännerirörelsen, allt hvad de förmå; och de förena den med en utvidgning af ladugården, der genom den numera alla näringsämnen beröfvade dranken, endast kreaturen ytterligare Svältsödas. Det är detta, som snart sagdt gjort hvarje gård, der det finnes bränneri till en krog och vållat klagan öfver både folkets och boskapens försämring. Jag vet, all man skall utropa: man försvarar ju husbehofsbränningen! Jag vet, att det är emot den, som man nu icke utan skäl ifrar; men jag vet ock, all skälet bör sökas ej i hembranningen, sådan den kunde vara, utan sådan den nu är. Beskatta den icke, då den blott bedrifves för eget behof, och detta kan lätt bestämmas, om vilkoret blef att dertill endast får begagnas enkel redskap, och denna — —