Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 maj 1853, sida 1

Emellertid synas kommitterade alldeles icke ha varit gynnsamma för länerörelsens öfverlåtande i stort till enskilta krafter. De omnämna ej några andra utvägar, att afhjelpa det förutsatta behofvet af låneanstalter, än de tre följande: 1. att fylla behofvet genom motsvarande utgifning af sedlar och lån ifrån Rikets Stånders Bank eller utvidgade eller nya afdelningar af densamma uti landsorterna; 2. att förnya nuvarande privatbanks-oktrover eller meddela sådana åt andra sedel utgifvande enskilda banker ; 3. att i större skala befrämja uppkomsten af icke sedel-utgifvande, så kallade filial-banker, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad vid sista riksdag i denna del beslöts. Den första utvägen förkastas, och detta med skäl, såsom hvarken tillfredsställande för rörelsen eller nyttigt för banken. Det är nemligen klart, att så länge riksbanken skall styras, såsom nu; så länge man äflas, att blott låta den röra sig med egna fonder, och vill hindra den från att enligt sin ursprungliga bestämmelse upplåna medel eller gifva en liten ränta för depositioner, kan den ej förena en utvidgad lånerörelse med nödig tillgång i metalliska kasSan för invexling af sina sedlar. En annan fråga är, om ej sådant kunde och borde försökas. Då handelsoch närings-diskonten började skedde så; och det är väl bekant, alt det icke var annat än en hufvudstads-intrig, som genomdref att upplåningen upphörde, och att emot inrättningens plan dess lånerörelse al rikets ständer inskränktes till hväd banken af I egna medel ansågs kunna förstracka. Det är I dock knappast värdt, att vidare tala om riksbanken. Man vill af enskilte intressen alldrig göra den till hvad den kunde vara; utan under det alt man endast vill kasta bördan af myntvardets uppråtthållande på densamma, lemnas åt enskilte vinsten af sedel-utgifning från låneinrättningar, hvilka således hvarken bidraga till att underlätta allmänna utgifter eller folkets skattebördor. Den andra utvägen anse kommitterade böra föredragas den tredje. Betänkandet synes i denna del innehålla ett slags försvar för våra sedelutgifvande banker, hvilkas första sedelutgisning på 1830-talet, i rak strid med så väl grundlag som 1824 års förordning, under kommiteI ordförandens stats-sckreteriat, privilegierades i oktrojerna, till den grad att de fingo utgilva ända till 2 rdr-sedlar; en tillåtelse, som sedan vållat att Rikets Stander af fruktan för de svåra följderna af återgång till 1824 års lag. måst anse såsom en nåd, att få minsta valören bestämd till 6: 32, och man står ännu qvar vid 3: 16, oaktadt Ständernas underd. begäran. Men vi låta betänkandet tala. Deri yitras: Oaktadt de många till en del välgrundade inkast emot sedelutgifvande enskilta banker, som ofta blifvit framställda, synas de dock, i vissa hänseenden, ega företräde för enskilda eller så kallade filial banker, som röra sig med förlag af Rikets Ständers bank och följaktligen med dess sedlar. Härvid förutsätter komitGn emellertid, dels att större säkerhet och bestämdare begränsning för enskilda bankers sedel-utgifning tillvägabringas, dels att de med skäl öfverklagade olägenheter vid dessa sedlars omlopp varda undanröjde, så vidt sig göra låter. Ianskilde banker, som utgifva egna sedlar, fordra ej något bidrag af Rikets Ständers bank, och genom fort— —