Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 maj 1853, sida 1

Ssnöslask, höststormarne skakade de nakna trädens grenar, vägarne voro djupa, bottenlösa, på flera veckor hade solen knappt en enda gång förmått genomskymta de digra töcknen. Gamla grefven hördes litet emellan knota öfver denna himlens obenägenhet att vilja gynna hans eljest så glänsande tillrustningar för brölloppet, men hur han knotade bibehöll sig dock den för de vägsarande ofördelagtiga väderleken ända in i julveckan, och de förnäma bröllopsgästerna, af hvilka en stor del voro långväga ifrån, ångrade mer än en gång under den länga vägen att de ej skickat återbud. Den ende som ännu tycktes ta notis af de gamla vännerna på Björkudden var magister Reinius. Dessa besök voro dock sorgliga och blefvo det med hvarje dag alltmera, ty de voro — sjukbesök. Komministern hade nemnligen, förut med försvagad helsa, vid ett tillfälle efter ett socknebud råkat ådraga sig en svär förkylning, och redan trenne veckor före jul var han sängliggande. Läkaren, som blifvit tillkallad och efter lång väntan infunnit sig, hade yttrat sina betänkligheter i afseende på komministerns återfrisknande, och hade ej dolt detta för patienten sjelf. Ilär gällde det således att bibehålla sinnesstyrka, och den gamle prestmannen bibehöll äfven nog sans för att med så mycket lugn som var honom möjligt beställa om sitt hus. Inom ingen samhällsklass verkar en husfaders bortgång i allmänhet en så stark förändring, som inom den ecklesiastika. Det är en gammal iakttagelse, att äfven de presthus, som ansetts ganska välbehållna, efter husets upplösning visat ett alldeles motsatt reSultat. Och beträffande komminister Bäcks hus kunde ett förutseende i denna Väg ej vara ovisst — för honom sjelf och hans hustru, Som visste att boets tillgångar svårligen skulle räcka till betäckande af skulden. De erinrades härom en dag på ett sätt, som helt och hållet tillintetgjorde hoppet om att tidpunk