satt tillåtelse att stifta sådane bankinrättningar, skulle den bekymmerfulla omsorgen(?) undvikas, fatt anskaffa erforderligt förlag åt silial-banker, till ett belopp någorlunda svarande emot det af nuvarande privat-bankers i allmänna rörelsen spridda sedlar, efter afdrag af deras kassa-behållningar i rikets mynt. Sistnämnde belopp har i medeltal för de fem sistförslutna åren, såsom förut är anmärkt, utgjort 7,243,000 rdr, och det är klart, att en sådan utgifning af nya sedlar ifrån Rikets Ständers bank icke borde ega rum, utom i förening med särskilda åtgärder till förstärkning af dess metalliska kassa. Då enskilda banker måste vid anfordran inlösa sina sedlar med rikets mynt och i följd deraf ständigt i sina kassor hafva förråd af sådant, så kunna deras sedlar icke trycka på riksbankens metalliska kassa i samma mån som dess egna sedlar. ÅÄÅliggandet för enskild bank, att vid anfordran med rikets mynt infria sina sedlar, utgör för öfrigt det säkraste bandet å deras styrelser, att vid utlåningar och sedelusgitningar iakttaga all nödig varsamhet. Häri ser man således den samma gamla anda, som på 1820-talet arbetade på att få in private delegare i Riksbanken, hvilka skulle taga brorslotten i vinsten; sedan på 1830-talet, att låta en del af kreditsedel-rörelsens vinst betagas det allmänna, och förskasla regeringen förmynderskap öfver bankoförvaltningen. Man torde häri spåra motståndet till nya bankinrättningar, som skulle söka att utan sedelutgifning, genom upplåning och räntegifvande depositioner gifva en fart till kapitalernas rörlighet, hvilket vissa intressen frukta, emedan det kunde störa ett banksystem, som erbjuder dem stekta sparfvar under ett ljust far niente. Om allmänheten någonsin ville egna en lifligare och allvarligare uppmärksamhet till de finansåsigter, som ifrån somliga håll ingilvas den i oblat att nedsväljas, så skulle säkert stor undran uppstå öfver betänkligheter, hvilka här framställas mot filialbankerna. Vi hafva redan visat, att i sjelfva verket det icke är nödigt, att genom frambringade allmdnna låneanstalter ersätta hela den sedeloch lånerörelse som privatbankerna nu bedrifva, blott enskilda företagsamheten får verka i ock för bankinrättningars uppkomst, och derigenom, ej sedelfabrikation, men penningrörelsen (kapital-öfverflyttningen mellan långifvare och låntagare, små och stora) kunde utvidgas och upplifvas. Det bästa sätt, som under våra nuvarande förhållanden, härvid kan förena enskildes lättnad att bilda nya banker, med Riksbankens, och således äfven vara till fördel för det allmänna (som genom bankovinsten kan få någon tillgång till allmänt nyttiga ändamål, om den rätt användes), är otvifvelaktigt ett sådant system, som det af Rikets Stander nu antagna, eller Riksbankens förening med filialbanker. Derigenom vinnes en möjlighet, att bereda banken en, om ock mindre dock säker räntevinst af sina kapitaler, utan att sjelf utvidga en lånerörelse, som är svår att förena med dess administrationssätt. Då befordras möjligheten för allmänheten, att bilda banker i landsorten, hvilka om de rätt ordna sin rörelse och ej följa kommitterades yttrade afsigt, att vid enskild bankrörelse, genom aktiebeloppens förhöjande, hindra den mindre förmögenheten att deri deltaga, på samma gång kunde blisva ett slags större sparbanker och låncanstalter, hvilkas administratörer känna personer, förmögenhetsvilkor, rörelse m. m. och som derföre kunna gagna, utan att utsättas för så svåra sörluster eller misstag uti kreditens ledning, som en illa organiserad central statsbank. Hvad angår insinuationen, att dessa silialbankers kreditiver i Riksbanken skulle vara vådliga för denna, derigenom, att då de röra sig med Riksbankens sedlar, dessa skulle trycka på metalliska kassan, så är detta blott ett af de svepskäl, som snart visar sin svaghet blott man litet tänker på saken. I ett så vidsträckt, så föga besolkadt, så till