som bevisar! att det gifves Å uti denna lag en anda af mildhet och försonlighet, då Guds och menniskors lagar skola tillämpas, som ger åt dess bokstaf en helt annan mening än mången påstår. Der sinnes t. ex. i slutet af vår goda lagbok några s. k. ÅReglor, som torde förtjena att läsas och derefter ej glömmas, hvarken af domaren eller folket. De hafva en sådan enfalldig, gammaldags öfverskrift, men vi svara för att de äro gamla goda reglor, och icke så ensaldiga som man till en början skulle tro, då man begynner läsa dem. De kallas noml.: Någre allmennelige Roeyler ther en Doma re skal sig aldeles essterrätta. A Det har troligen varit en gammal förståndig och rätttänkande man som skrifvit dem. Icke veta vi om de innebära något juridiskt bindande att efterlefyva för en domare, och tro icke heller att så är, då man vågar Så öppet trotsa deras bokstafs mening. De måtte stå der i slutet af lagboken liksom undanstuckna, att för ro skull läsas af dem som vilja se prof på huru syenska språket stafvades och skrefs före anno 1734. Vi taga oss kanske friheten att här nedan, genom några utdrag af dessa gamla reglor, låta allmänheten se prof på reskrifsättet?. vi råda emellertid hvar och en att läsa dem i sin helhet, och skola för vår del taga några personer till räds, som förstå sig på sådana gamla skrifter, för att få reda på om dessa reglor äro endast bokståfver, och om de icke heller innebära nägon anda och mening. Särdeles rekommendera vi dock deras läsning till den man, åt hvilken det allmänna förtroendet öfverlemnat det ansvarfulla kallet, att vaka öfver samhällets ordning och tresnad. Vi tro att denna läsning skulle gör honom godt och bringa honom på en väg, hvarigenom månget missförstånd ännu skulle kunna godtgöras. Vi äro bättre vänner af honom och hans sträfvanden än han måhända föreställer sig; det är endast såttet, hvarpå han utöfvar sin myndighet, vi måste ogilla. Vi begära icke att han skall se genom fingren med, eller med klemmig hand behandla fylleriets kräftsår. Man har förtydt våra ord, om någon skulle säga detta. Vi begära blott att den lag, som söker hejda detta olyckliga onda i dess origtiga ända, lagen mot bränvinets minutering och förtärande, skall handhafvas förnuftigt och fogligt, så länge det icke också finnes en lag, som åtminstone steg för steg nedtrampar den oerhörda tillverkningen. Man gör annars den sista villan värre än den första. Ty medgifvom oss att det icke finnes någon sund eller förnuftig tanke i fraser sådana som dessa: Vi veta att bränvinet är ett omätligt ondt för fosterlandet, men vi vilja dock icke hafva någon lag, som förbjuder dess tillverkning, i huru stor skala det än kan falla oss in att uppdrisva den. Deremot vilja vi hafva en lag som, sedan 25 å 50 millioner kannor bränvin äro färdiga att utan ringaste kontroll, uppsigt eller beskattning försäljas i parti, derefter kastar sig öfver denna flod, och med böter och chikaner förföljer minutören, värdshusidkaren, gästgifvaren och krögaren, då den skall rinna ut genom deras händer, och som slutligen, i allra sista hand pliktfäller eller fängslar folket, arbetarne, bränvinsbrännarnes syndabockar, derföre att de i sitt oförstånd dricka ur denna flod, som med så ymniga vågor stiger dem upp till munnen! Herrar tillverkare tyckas nemligen hafva föresatt sig att, kosta hvad det vill, så skola de hålla vår hederliga allmoge och allt vårt arbetsfolk i fyllan och villan, dag ut och dag in. Men på samma gång hafva de, för syns skull, ställt så visliga till, att en ny fras sådan som denna: upphör att förtära bränvin och tillverkningen måste upphöra af sig sjelf, göres nära nog till ett axiom. Denna fras, jemte alla deras öfriga, ganska sinnrika men lika tomma deklamationer, måste undertryckas, bekämpas och slutligen bortblåsas med sarkasmer, ty så länge dylika, till sitt yttre så grava och djupsinniga ord tagas för godt och klingande mynt, skall fylleriet dermed oupphörligt köpa sig rus på rus och stå fräckt och upprätt, d. v. s. så upprätt det kan stå, med sin usla, förslappade lekamen ! Må vi derföre hädanefter komma öfverens om att icke fröjda herrar tillverkare dermed, att vi å någondera sidan förlöpa oss; att vi icke arbeta dem i händerna genom kif och ocnighet oss emellan huruvida deras fiffiga fraser, då de nu narrat oss att stöpa dem i lagens form, skola tillämpas med stränghet eller ej; alt vi icke på så sätt splittra våra krafter mot dem, eller sönderrifva hvarandra, hvilket de sannerligen icke mycket skulle bekymra sig om, derest vi också sedan kunde betala och dricka deras bränvin; och må vi framför allt, till våra ovänners bedröfvelse och harm, visa laglydnad och tålamod, om man ännu en kort tid, med bränvinsbrännarnes bokstafs lag skulle vilja trycka oss i stoftet. Så kalla vi nemligen den nuyarande förordningen om bränvinsförsäljningen, och våga tillägga, att just den, och all dess tillämpning, mer än mycket annat besordrar sylleriet. Eller i hvilkens intresse verkar denna lag, då den vill tvinga omåttligheten, för hvars räkning den såges vara stiftad, att köpå sig minst (märk minst!) en hel kanna af den rusdryck, som, om någon lag vore ändamålsenlig mot försäljning, borde stadga att icke st rre qvantum än högst en jumfru i sänder finge säljas, och då endast till afhemtning från säljarens bostad. Vi vilja icke påstå att det ligger någon egentlig rimlighet i detta förslag heller, men våga tro att det åtminstone har bättre skenet för sig att hejda och försvåra rusdryckens åtkomst, än den författning som man hittills, efter vår tanka med en besynnerlig blindhet, äflats att i tid och otid tillämpa. Ty må man besinna att det är omåttligheten som skall stäfjas, och må man sedan upprigtigt, utan omvägar svara oss, om detta kan ske derigenom att en hel kanna rusdryck ittes fram ät det begär som ej kan tygla sig att dricka ut den? Man har invändt att, om lagen hölles i sträng efterlefnad af de handlande, så vore varans åtkomst derigenom försvårad för arbetaren, som ej kan ha räd att köpa så stort qvantum på en gång; men i samma andetag visar samma lag med fingret på krogen, och såger till denne arbetare, för hvilken man tyckes så mycket ömma: har du ej råd eller lägenhet att köpa dig en An Ann frir att , IAAA : 1:40