Insändt. om ins. af en artikel mot bränvinstillverkningen m. m., som är införd i Tit. tiduing den 14 dennes, lyckats i aldrig så ringa mån öfvertyga de tviflande om den satsens riktighet, att denna tillverkning är rätta roten till fylleriet och rätta anfallspunkten till dess hämmande, så är hans syftemål ernådt. Ins. har deremot alldeles ingen lust att ,,polemisera i denna sak, egentligast derföre, att han mer än ofta sett huru ,polemiken så småningom lyckats liksom uppäta hela hufvudfrågan, och dervid icke en gång haft den grannlagenheten att låta allmänna omdömet få den minsta bit deraf. Ins. har endast sagt sin mening rent ut, är dock långt ifrån att påstå att den skall vara något gällande, men öfverlemnar till allmänheten att dömma, om han bör uppgifva sin sats utan bindande motbevis, eller om sådana ännu presterats. Bland punkter man tog sig friheten uppräkna såsom föga gagneliga eller ändamålsenliga att dermed undertrycka syllerilasten, var också den nu gällande förordningen om försäljning af spirituösa drycker, hvarjemte man tillade, att denna författning redan i sig sjelf innebär de största orimligheter. Ins., som fortfarande är inne på det ,praktiska området, vidhåller detta påstående, och vågar gå ännu ett steg längre, nemligen yrka att denna lag, tillämpad utan urskiljning, måtta och sans, är ett verkligt samhällsondt, ett vapen i händerna på vissa personer att på det mest upprörande sätt chikanera och förfölja den eller dem, som deras lumpna hämd utpekat till sina offer. Man skulle här kunna uppräkna fakta såsom bevis för sitt påstående, men som allmänheten redan till en god del känner dem, och vederbörande troligen för sitt eget bästa yrka derpå, bör man ju ej ,genom pressen uppröra sinnena. Så heter det nemligen alltid, då det blinda nitet, för att tiga med godtycket och våldet, icke få oantastadt och efter eget behag sätta sig öfver allmänna vettet, och vid tillämpningen af en lag gå så hufvudlöst och ohejdadt tillväga att denna lag väcker både förbittring och åtlöje. ,Men, har man invändt häremot, ,det är dock en lag, och så länge det är lag måste den i hela sin utsträckning och vidd, utan konsideration, bokstafligt tillämpas. Det var denna besynnerliga sats, eller kanske rättare sagdt fras, som vi lofvade att efter vår ringa förmåga, bjuda till att undersöka. Detta var måhända något oförsigtigt lofvadt af oss, som sjelfve äro sannt laglydige, och gerna ifra för all undergifvenhet inför bestående lagar. Vi voro derföre till en början i någon förlägenhet huru vi skulle lösa vårt löfte. Vi frågade än den ene än den andre, om det icke finnes någon anda och inre mening i hvarje lag, som jemte dess bokstaf bör af en förnuftig och oväldig domare tagas allvarligt öfvervägande. Det föreföll oss som om eljest den bästa lag, i dålig hand, skulle kunna omvändas till den största laglöshet. Denna vår sats tycktes väl innebära någon sanning; man påbördade emedlertid fortfarande vår hederliga svenska lag den obeskedliga heskyllningen, att dess bokstaf är det väsentliga, — och att, så snart en domare har denna i sitt våld, kan han sätta sig upp emot både allmänna opinionen, och vi tro, Gud förlåte oss, mot den högsta öfverhet, ända tills dess man vid nästa riksdag möjligen kan lyckas vrida denna bokstaf ur hans hand, för att åter gifva honom en annan bokstaf, med hvilken han, tills nästa derpå följande riksdag, kan på nytt fara fram lika bokstafligt som förut o. s. v. Det ville derföre synas oss, att bokstafven i en lag ej alltid kunde vara det absolut bestämmande och vi styrktes i denna åsigt af den erfarenhet vi ägt utaf många domare, hvilka med sträng rättvisa äfven kunnat förena billighet, ja mildhet. Men har man sagt, att det gifves ett visst slags domstolar, (om de nu ens borde kallas domstolar) hvilkas chefer äga en besynnerlig undantagsrätt, att efter eget behag och lynne begagna sig af egen rättegångsordning, eget sätt att utspionera, anklaga och döma, eget sätt att med maktspråk nedtysta den s. k. anklagades försvar, eget sätt att liksom lägga orden i munnen på vittnena, eget sätt att strafflöst instämma alldeles oskyldiga personer på blotta misstankar m. m., och när intet annat hjelper, att på ett all sann gudaktighet sårande sätt aftvinga flere personer om dagen värjemålseder; allt för ett brott, som till och med lagens sjelfva bokstaf icke anser i värrsta fall böra straffas med mer än högst 40 rdr bko i böter. Skulle det verkligen vara möjligt, frågade vi oss, att sådana undantagsdomstolar, sådane civila ståndrätter, der godtycket fäller domslutet, öfverensstämma med svensk lag? Härpå framstallde sig en annan sråga: månne en svensk borgare äger rätt att läsa Sveriges lag? Som vi ej försport att ens härrarande ÅFordningens upprätthållare väckt åtal för en sådan läsning, vågade vi försöket och skaffade oss den gamla svenska lagboken. Än mer: vi läste densamma och hafva sällan funnit någon bok, som kommit oss bättre tillhanda, ty vi funno deri, att denna lag är skrifven för att skydda, icke för att förtrampa den borgerliga friheten. Vi uppmana hvarje medborgare att följa exemplet, att köpa den boken och sätta den upp i sin bokhylla bredvid sjelfva biblen. Det finnas läror i dessa båda böcker, som äro rätt förargeliga för vissa menniskor, men som äro goda att känna, då dessa menniskor vilja pålägga oss andligt eller verldsligt förtryck och helst då de tillika äga den djerfheten att påst? det de hafva rättighet att förtrycka oss, emedan de står så skrifvet i biblen eller lagboken. Ty det fin