som böra bestämma, om eller huru detta förtroende, dessa biträden skola lemnas? Skola då mensklighetens ädlaste böjelser, skall hjelpsamheten å ena sidan, företagsamheten å den anIra, förnekas att anförtro sig åt hvarandra, för att kunna tillfredställa förlagsgifvares eller sälares billiga fordringar på säkerhet? Vi inse rätt väl önskvärdheten att ej kredit lättsinnigt begagnas; vi beklaga dem, som genom allt för zodtroget beviljande af betalnings-ansvar stört sin egen lycka; ja, vi vilja klandra, såsom ett sl, om de gjort det i den grad att de sjelfve råkat att skada andra; men fördömma dem kunna vi ej, i fall orsaken icke måste tillskrifvas åga beräkningar. Det är en gammal sägen om Sverige, att det är ett besynnerligt land, ör det att alla tyckas känna hvarandra. Af letta förhållande kan slutas till en vida brolerligare känsla, än den vår ståndsanda i sitt yttre utvisar; och lika mycket som vi önska, itt den enskilta omtankan och ärligheten i afarer måtte afböja all öfverdrist i personlig kredit, lika mycket våga vi bestrida den offentliga maktens rätt att deruti inblanda sig. Det kan alldrig ske, utan att skada; och vi tro att enhvar, som vill sjelsständigt tänka sig in i förhållandet och ej låter hänföra sig af ett skrän, nvarmed intressena söker att uppskrämma enalden, skall finna att vi hafva rätt. (Forts.)