Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 april 1853, sida 1

Så mycket än komministerfrun var fallen för att göra kombinationer af föga grannlagen beskaffenhet, måste hon dock studsa för det grava i magisterns anspelning. Hon kände sig förtörnad på sin dotters vägnar. Magistern märkte det. — Jag säger ingenting så mycket om Clara, för hon är ett naturens barn som visst inte anar det försåt som lägges för henne . . . men den andra . . . hon med dubbla ansigtet ... tror tant inte verkeligen, att om hon får hållas, så spelar hon Clara i händerna på den unga grefven? Gumman nickade ett visst sorgligt bifall. — Ja ja, gunås! verlden är ond, återtog magistern. Skulle då Clara förgäfves ha fått denna förträffliga mor, som med stadig arm fört henne på dygdens stig, och varit henne ett mönster och föresyn i alla hennes tankar, ord och gerningar! skulle då dessa husliga dygder, som utgöra qvinnans förnämsta prydnad, och bereda henne att bli en hederlig mans hustru, liksom agnarne för vinden strös ut för härjaren, som kommer med sin glafven och med gnistrande ögon öppnar afgrundens portar? skulle ändteligen, säger jag, detta af naturen så älskliga barn falla ett offer för den listiga förförelsen, och bli sina vördnadsvärda föräldrars skam i stället för deras heder? O nej du sto