ga och kostsamma krig mot England, och antager som medium inkomst blott den mindre exporten af år 1840 (se början af dessa upplysningar), så finner man att Danmark under nämnde 39 år inkasserat af sitt jordbruk och sina ladugårdar omkring 1800 mill. rdr rgs, ehuru exportpriserna äro mycket lågt upptagna. Och om man till jemförelse på samma sätt summerar ihop Sveriges stora rikes förluster af dess jordbruk och dåliga ladugårdsskötsel (oaktadt den prisade dranken), d. v. s. nuvarande värdet af den spanmål som årligen blifvit förstörd till bränvin (ungefär 40 mill. rdr rgs), och de 6 å 7 mill. rdr som för importerade viktualievaror och ladugårdsprodukter årligen blifvit utgifna; summa 46 mill. rdr rgs; så har Sverige på samma 39 år förlorat och bortkastat omkring 1800 mill. rdr, eller ungefär lika mycket som Danmark vunnit. — Några, ja till och med några hundra millioner mer eller mindre försämra icke denna märkvärdiga jemförelse. o Se der skillnaden och frukten af en måttlig fabriksbränning på ena sidan! . Och den orimliga och förderfliga husbehofsbränningen på den andra! Ar det skäl att fortsätta en så skadtig och ömklig rikshushällning? Och äro alla dessa på fakta och erfarenhet grundade sorgliga upplysningar och jemförelser icke skäl nog att i Sverige nu antaga ett bättre hushållsystem? Eller skall värt af naturen vackra och völlottade land fortfarande få öfversvämmas af det förstörande bränvinet och blifva en beständigt tilltagande tiggarstat, röfvarkula och sånginrättning? Är det icke syndigt att så förderfya en förr ädel, sedlig och tapper nation? (Forts.)