Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 april 1853, sida 1

D Odygder! det säger jag inte presist . . men se jag har mina funderingar . . . aldrig går det ur mig hvad Rödingen kastade fram på julkalaset hos sergeantens. — Nå? — Ja se, så lärdt som han kan jag inte uttrycka mig, men det var ungefärligen som han skulle vilja ha sagt, att det är en viss som går omkring som ett rytande lejon, och söker hvem han uppsluka må. — En viss? den der en viss måtte väl aldrig vara unga grefven? Gumman blott nickade betydelsefullt. — Åh nu är du alldeles kollrig. Unga grefven vill visst ingen mask för när. — Ja ja, gifve Gud att du sade sannt! — Men du börjar göra mig ängslig, min gumma. Hvem är det då grefve Kuno skulle vilja förderfva? — Kan du inte ana det? inte? har du inte sett sådana ögon han fäster på . . . Clara? Komministern strök sig med handen om ansigtet, uppifrån och nedåt, liksom hade han varit besvärad af en grimace. En stund stod han stum, under anfäktelserna af en plågsam tanke. — Ja, ser du det, sade slutligen hans hustru, ändteligen har det gått upp ett ljus för dig. — Ett ljus! det är just rätta ordet. Men,