Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1853, sida 1

att såra Claras vackra hand, men ändå kunde hon ej sörmå sig att hörsamma modrens uppmaning att stänga till det öppna fönstret, vid hvilket hon satt, för att befria sig från de besvärliga gästerna. Bäst det var, tappade plötsligt Clara sin söm. Hon lyssnade. Långt bort ifrån sjerran hördes milda valdthornstoner — det var en af dessa melodier, som voro Claras barndomsvänner, men så klagande hade hon aldrig hört dem. Det är Kuno, som är ute på sjön, sade Reinius, tilläggande: då är det väl inte så farligt med honom. Men komministerfrun, som var sysselsatt att sätta fram litet astonvard — silbunke, rökt skinka och spenat — menade tro på att man inte borde göra sig för säker, för det onda kunde nog sitta qvar i kroppen ändå, och begagnade tillfället att påminna Reinius att ej glömma att till mamsell Lovisa framföra hennes kommission. Som anrättningen ej bestod af någonting, som kunde kallna, med undantag af spenaten, som väl kunde smaka bra ändå, så fingo herrarne god tid att röka ut sina pipor och spela sitt parti schack till slut. Sedan man superat, beslöts att följa Reinius å väg. Komministern stoppade åt sig en af sina största pipor, och uppmanade Reinius, som annars icke var stark rökare, att afven taga en, re