Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 april 1853, sida 1

graveringsoch stentryckskonstens biträde, för att kunna med skyndsamhet och mindre kostnad bedrifva sina affärer och sin korrespondens, hvilken ofta kan innehålla vida större och vådligare förbindelser, än depositbevis på 100 rdr. Emedlertid kan det ej nekas, att ordet nu tolkats ordagrannt; en ordagrannhet, som eljest icke alltid på vissa håll iakttages, då det gäller enskild rätt ! Man hade visserligen kunnat vänta af en så hög juridisk autoritet, att få se en liten betraktelse öfver giltigheten eller nyttan af 1798 års förordning, hvilken är den akt, som inskränkt vår allmänna lags stadgande om skuldebref, för hvilket der ingen föreskrift i afseende å utseende eller handskrift finnes. Denna förordning, såsom vanligt ett foster af en enstaka företeelse, ett enskildt missbruk, hvarpå så ofta hos oss inskränkande stadganden grundats, kan till sin giltighet ifrågasättas, likaväl som en del andra, af envåldsstyrelsen före 1809, utan rikets ständers hörande, beslutade stadganden, som icke numera af domstolarne tillämpas. Och hvad dess gagn angår, synes, på sätt vi redan i en föregående artikel antydt, tidsfordringarne, rörelsens utsträckning och lislighet, konstens framsteg, m. m., samt slutligen folkets större vett och urskiljning i fråga om mynt och sedlar, som begagnas i rörelsen, förena sig att göra förmynderskapet, äfven i den delen, onödigt. Justitiekanslersembetet har likväl ej inlätit sig i saken, icke eller vidrört sättet hvarpå första skånska banken inrättades. Men det har erkänt. att en privatbank 1837 oktrojerades, utan delegarnes solidariska ansvarighet, och att rikets ständer den 24 Maj 1845 öfverlemnat till regeringen ett förslag tll la, för enskilda banker, hvari hemställdes om följande stadgande: I afseende å enskilda banker, hvilka icke utgifva egna kreditsedlar (märkom att här står ej tryckta eller graverade förbindelser) galle hvad om bolag i allmänhet uti lag och författningar nu är ellr fram :eles st d gadt rard-r. Om nu detta skulle tagas lika ordagrannt , som ordet förbindelser, så skulle väl deraf följa, att då efteråt en lag rörande bolag i allmänhet , nemligen akt ebolag, blifvit stadgad, denna ock borde tillämpas på sådane enskilda banker, hvilka icke utgifva egna kreditsedlar; men detta söker justitie-kanslers-embetet asleda, genom den besynnerliga invändningen, att då riksens ständer asgåfvo sitt förslag, allmänna civihlagen annu icke innesattade några bestämmelser, angående aktiebolag: en omständighet som i vår tanka just rättfärdigar försigtigheten, att uti banklagen intaga de föreslagna orden: stadgadt varder; wen hvilka ord regeringen i 1846 års lag icke begagnat. Slutligen framdrages äfven reglementet för riksbanken och dess af bankstyrelsen åberopade lydelse, angående de så kallade filialbankerna, hvilket dock, såsom vi redan anmärkt, grundas, icke på allmänt gällande lagförhållanden, utan på särskild öfverenskommelse mellan riksbanken och dessa filialbanker. Justitie-kanslers-embetet anser således, att på sätt äfven skett för de 1852 aktraoiaerade nr;