Hvad åter angår den sednare delen af justitie-kanslers-embetets utlåtande, så måste vi afstå från en fullstandigare granskning af de vidlystiga bevis för aktiebankers olämplighet och den solidariska ansvarighetens oumbärlighet, hvilka hemtas ur statsekonomiska försattare, och dylika bankers mer och mindre lyckliga organisationer samt forvaltning i andra länder. Vi förtro oss, upprigtigt sagdt, lika litet till de af embetet åberopade, nuvarande europeiska slatsmånnens, som till de lagstiftande myndigheternas betänkligheter mot aktiebanker. Som man vet har statsekonomien två rakt motsatta systemer: de så kallade ekonomisternas och merkantil-systemet. Allt efter deras åsigter bedömma de allt — och rått och frihet äro ej alltid grunden för deras författares omdömen. . Hvad statsmännen och beklagligen äafven de lagstiftande myndigheterna angå, så äro de just ej heller så allmänt benägna, att förbättra samhällsbyggnaden på den goda grunden. De I förra vilja helst dirigera bankoch kredit-rörelsen i sill anda, till maktens om ej uteslutande dock synnerligaste fördel. De sednare utgöras ännu nästan öfverallt af representanter för gamla interessen, som, insöfda i privilegiers och monopolers loja Vanor, skåda med misstro och afund, ja ofta med en nästan oförklarlig okunnighet om egna, med det allmännas eljest lätt förenbara fördelar, allt som åsyftar att utvidga mängdens verksamhet och nytta, genom jemlikhet i rättigheter och frihet i förvärf. Vära egna förhållanden visa beklagligen detta tillräckligt, för att förmå enhvar, som ej vill tro våra egna statsmän och myndigheter vara sämre eller orättvisare än andra länders, att från dessa inga säkra lärdomar i den delen kunna hemtas. Justitie-kanslers-embetet har emellertid icke kunnat dölja, att t. ex. i Skottland tre enskilta aktiebanker, eller som ej äro stiftade på grund al solidarisk ansvarighet, bestått, den ena sedan år 1695, den andra sedan 1727 och den tredje sedan 1746 — alltså öfver hundra och hundrafemti år, utan att detta hvarken förstört Englands myntväsende eller Englands bank eller de öfriga bankerna i Storbrittannien. Om således några aktiebanker fallit i England, och ännu flera i Norra Amerika, så synes detta ej bevisa, att alla dylika böra misstänkas. Besinnar man, att det funnits perioder, då i begge dessa delar af verlden spekulationen varit så uppdrifven och svindlande, att de enskilta bankrutterna öfverstigit all föreställning, är det väl ej underligt om detta verkat på bankerna — och en utredning om hvad de många banker, som inställt sina betalningar, sedan kunnat betala sina kreditorer, skulle måhända visa, att proportionen icke varit så förfärlig. Såsom bekant är, hafva äfven i England ett stort antal solidariska banker måst inställa sin rörelse, innan perioden för deras privilegium gått till ända, och många lemnat delegare och allmänheten större förluster än aktiebankerna. Det ligger dessutom i allt penningeoch kredit-väsendes natur, att det till en viss grad delar ljuft och ledt med staternas politiska handelsoch närings-förhållanden. Den enskilte, liksom hela associationer, lider af misstag istyrelsens, lagstiftningens och lagskipningens verksamhet; och i synnerhet borde man ej vara för sträng i omdömena hos oss, der säkert misstagen i finans-lagstiftning och i statsbankens förvaltning, åtminstone under 50 år af 1700-talet och 25 år af 1800-talet, vållat större enskilta olyckor, än sannolikt enskilta aktiebanker hos oss skulle kunnat medföra. Vi lemna dock allt detta derhän, hållande oss fast vid den, såsom oss synes, enda rätta princip för all associerad verksamhet, nemligen, att offentlighet och en under lagligt ansvar tillåten friketärKo de vilkor, som hufvudsakligen fordras; den förra för samhällets säkerhet, den sednare för den enskiltes. Den förra fordrar vissa kontroller, men ej maktens ingripande, hvilket alltid blifver fördersligt; den sednare är lifsprincipen för all enskild verksamhet och trefnad. Inskränkes den af större tvång, än som rättsbegreppen erkänna vara nödvändigt för allmän säkerhet, så undslyr enhvar associationernas band, och öfverlemnar sig heldre åt de hemliga, men för samhället oftast farligare, enskilda vinnings-företagen. Hvarje klok man bör inse, att detta förhållande måste gälla, och gäller, vida mera kapitalkraften, än hvarje annat vehikel för enskilt verksamhet. Kapitalen kunna hvarken befallas eller beskattas. De fly, om de se sig hindrade eller hotade. De erbjuda sig villigt, då de få användas efter fri vilja och förtroende. De rikta samhället, genom deras fruktbarhet, ARA A or dom dan laft och ijordmån.