Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1853, sida 2

vore det naturligtvis för riks-banken mera likgiltigt om llera eller särre af ifrågavarande förbindelser förblefvo i ständigt omlopp eller till infriande företeddes; men då, i motsatts härtill, banken ovilkorligen måste vara beredd, att emot metallisk mynt utbyta förbindelser, hvilka med mera än dubbelt öfverstiga egande reel valuta, är det ock nödigt, att den öfverskjutande delen afhålles från banko-luckan. Detta sker vida lättare, när riksbanken ensam utgifver förbindelser, som föreställa mynt, och en sådan åtgärd icke derjemte utöfvas af andre bank-inrättningar i riket. De sednares myntrepresentativer göra nemligen riks-bankens sedlar för rörelsen umbärliga, och det belopp af dessa sedlar, hvilket antagits att alltid. hålla sig hos allmänheten, i och för de dagliga och stundliga liqviderna man och man emellan, dels hopas hos privat-bankerna, dels ingår omedelbart till riks-banken, för att utbytas mot verkligt mynt, under det att de för riksbanken främmande bankernes kreditsedlar till en del ersätta den allmänna rörelsens behof af bytesmedel. Tryckningen på riks-bankens metalliska valuta skall kännas mera, om penningar, som innestå på depositräkning i riks-banken, dragas derifrån af annan bankinrättning, som erbjuder deponenten en större fördel af insättningen än blott den af medlens säkra förvaring; och ehuru riks-banken, som, genom banko-ordningen och särskilda författningar, har sig förvarad rättigheten att på depositions-räkning emottaga alla stnten tillhöriga medel, icke egentligen bör kunna befara, det hela summan af depositionerna hos riksbanken skall uttagas och till sedlar förvandlas, skulle dock den del deraf, hvarmed ett sådant förhållande inträffade, verka ganska ofördelaktigt. Följderna häraf äro lätt insedda. Om bankens metalliska kassa icke lemnar tillfälle för vidare inlösen af bankens förbindelser, skola de qvarvarande falla i värde, huru lågt kan ej beräknas, och på samma gång deras värde minskades, skulle jemväl de enskilda bankernes kreditsedlar eller förbindelser af enahanda egonskap förlora sitt värde, till ytterligare skada och förlust för hela riket. En utväg finnes väl, den nemligen, att medelst utländsk skuldsättning uppehålla och fördröja en sådan omstörtning, men begagnandet af denna utväg är lika farligt, som det åsyftade ändamalöt skall i det hela blifva förfeladt; ty skulden måste en gång betalas jemte ränta, och hvarest finna tillgångar härtill annorlunda, än genom upptagande af nya lån, som uppdrifva ränteoch kapital-inbetalningarne till den höjd, att de alle: nast genom konstlade medel kunna till en tid godtgöras, samt omsider och i mångdubbladt mått föranleda den olycka, man sökt att undvika. Man finner deraf, att fullmäktiges fruktan för en kännbar tryckning på riksbankens metalliska kassa härleder sig derifrån, att riksbanken sjelf har så mycket utelöpande sedlar och skulder, att de öfverstiga med mera än dubbelt bankens egande ral-vajuta, och att riksbanken får svårt att afhålla den öfverskjutande sedelstocken från bankoluckan, om banken ej får bibehålla sitt monopol på utgifning af sedlar, som föreställa mynt. Vi äro af den tankan, att såsom våra svenska förhållanden nu äro, kan omöjligt någon fara uppstå för riksbankens metalliska kassa, för det att dess sedelstock och skulden äro något öfver dubbelt så stora. Dess fordringar äro mycket större än både skulderna och den utöfver fonden varande sedelmassan; och af dessa fordringar utgöra de på korta tider ställda diskontkreditivoch pant-fordringarne, en så stor andel, att genom omtanka att dels anskaffa silfver, defs indraga lån, all svårare tryckning på reela fonden kan afledas. Att en sådan omtanka behöfs vilja vi ej förneka; men vi fråge, om den ej bör finnas? och hvad mera är, vi fråge, om det ej vore väl, att den framkallades, genom täflan med enskilde banker. För vår del vilje vi nu endast et inra allmänheten derom, att hela denna fullmäktiges föregifna ängslan för riksbankens säkerhet är grundad på den af dem sjelfva tillverkade sattsen eller rättare dikten, att den nya bankens kreditpapper skulle blifva alldeles detsamma som riksbankens sedlar, och såsom sådane uppfylla rörelsens behof till så hög grad, att dessa sednare skulle uteslutande användas till uttagning af speciemyntet och myntbara metaller ur riksbanken. Hvad åter angår det befarade förhållandet, att penningar, som nu stå räntelösa, på depositioner i riksbanken, komma att derifrån vandra till den nya bankens depositionsräkning, der ränta erhålles, så kan detta ej bestridas. Men vi fråge: hvarföre skall ej rikets ständers bank gifva tillfälle åt svenska folket, att der deponera penningar mot ränta? Kan väl något absurdare i bankväg finnas, än att en statsbank, som oaktadt en ötverdrifven administrationskostnad i jemförelse med många andra dylika, drager från folkets fickor årligen vinsten af en million, icke visar folket den återtjensten, att emottaga och lemna en liten ränta, åt de kapitaler som enskilde för mer eller mindre långvarig tid kunde behöfva der deponera? Man säger oss: detta behöfves ej; folket deponerar nu, utan att fordra ränta. Men detta är ej svar på frågan. Det är ej folket som deponerar. Det är en del allmänna verk, allmänna inrättningar och några få stora handlande och sabriksegare, som i följd af före— — AW—— — agO5nnonouoom-y,tnn e——b — — —— ——— — — — torra bäckarne svällde af glittrande skum och dansade lefnadslustigt ned för skogsbackarne;