skrifter eller för en större säkerhet i värden, hafva sina hufvudkassor insatta på bankoräkningen; men folket har ingen fördel deraf. Det skulle deremot just hafva fördel af att få deponera sina öfverskott, emot en liten ränta — och det säkra är: att om rikets ständers bank någonsin kunde förmås, att göra sig det pligtskyldiga besväret med en sådan räntegilvande depositrörelse, skulle rikets ständer, inom få år finna, att deras bank vida såkrare derigenom afhölle sedelmassan från kassorna, och vida mera skulle kunna utsträcka sin länerörelse; hvarigenom vida större vinst än nu för banken uppkomme, under det att folket hade en större fördel. Men det har varit och forblifver omöjligt, att härom öfvertyga en bankostyrelse, som hvarken vill eller måhända kan lossa sig ur de gamla, beqvämliga vanornas band, oaktadt den ser huru de stora framstegen i industri och verksamhet behöfva en förändring i det föråldrade statsbankssystemet, och de således borde fatta, att om ej behofvet välvilligt motsvaras, slutligen de stora enskilde krafterna nog finna utvägar att tillvägabringa sådane anstalter, så att sjelfva statsbanken blifver onyttig och obehöflig. Möjligheten dertill ligger i sjelfva den naturliga och oemotståndliga känslan hos menniskan, att begreppen om enskild rått och frihet slutligen mäste göras gällande i allt, inom samhället. Hvad vi här anfört, i anledning af banko