Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 april 1853, sida 2

hos andra — skönhet, snille, godhet, dessutom egde hon hvad man mest sällan träffar, öppenhjertighet och ett gladt och okonstladt vasende. Att han skulle kunna göra henne lycklig, deraf egde han ett stolt medvetande. Hur han öfvervägde, kom han till det resultat, att det var en lycklig tillfällighet, som föranledt honom att uttala det ord han länge burit inom sig: jag älskar dig! Förr eller senare hade detta dock måst ske, och hvem vet, om det någonsin blifvit utaf, om ej tillfälligheten kommit till hjelp? Att Clara älskade honom, derpå hade han ingen anledning att tvifla, ehuru hennes läppar ej ännu uttalat det. Redan länge hade han sett, hur hon läst hans minsta önskningar i hans ögon, hur hennes hjerta drog sig till honom, hur hennes ögon, då de voro rigtade på honom, uttryckte mera ömhet, antogo en mildare glans än då de rigtades på andra. Hennes rena oskuld hade hittills hållit honom på ett visst afstånd — detta afstånd fanns ej mera nu — det återstod blott ett alltmera närmande till hvarandra. Och hur skulle de icke prisa denna dag lycklig en gång, då de voro hvarandras makar! Klockan var ännu icke 5 på morgonen, då Kuno slog upp sitt fönster, och blickade utöfver nejden. Det ännu af regnet fuktiga gräset glänste mot morgonsolens strålar, de nyss