Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1853, sida 1

8. k. verksamheter eller intressen? Naturligtvis att hvar och en bevakade och sörsaktade till det yttersta sitt särskilta klassintresse, utan afseende på det helas vålfård, genom hvilken slitning emellan lemmarne statskroppen skulle slutligen rent af sönderryckas. Åsven under samfälta val inträffar det, att ombud, som personligen tillhöra ett visst yrke, gerna se detta y. ke för mycket till godo, oaktadt detta tydligen strider emot deras uppdrag; huru mycket mer skulle det då ej inträffa, om de just voro valde, för att bevaka ett visst intresse? Man erfar ofta huru eljest rättänkande personer, då de erhållit förtroende att representera en korporation, betrakta det såsom en samvetssak, att förfakta denna korporations fördelar, mången gång emot hvad de enskilt anse rätt och billigt. Häraf uppkomma de största vådor för det allmänna. Det är oss i sanning omöjligt, äfven med bästa vilja att sätta oss in i försvararnes af klassväsendet tankegång, att fatta detta system annat än såsom en komplett oreda, falskt till princip och omöjligt i afseende å utförande. Det är, man får ej glömma det, icke de särskilta intressena, hvarken yrkenas, korporationernas, eller kommunernas, som i en allmän statsförsamling skola representeras; utan detär statens, rikets, hela, stora intresse, dess allmånna vål, som der skall bevakas. Partikularintressena må skalfa sig, om de vilja, sina särskilta representationer: kommunerna sina sockeneller länsnämnder; presterna sina synodalrepresentanter; borgerskapena sina älste; skollärarne sina kollegier, o. s. v., och må för sig sammanträda till länsdagar, prestmöten, o. s. v.; men i riksförsamlingen må de alldrig uppträda annat än såsom statsborgare, såsom hela folkets representanter, med det allmännas val oaslåtligt för ögonen. Här möter oss den vigtiga frågan om det allmånnas väl i förhållande till den enskilles rått, hvilken man velat så bestämma, att den sednare alltid måste uppoffras för det förra. För vår del tro vi icke, att frågan behöfver på detta sätt afhuggas. Här såsom i alla förhållanden visar det sig, att den motsats man velat uppställa emellan det helas väl och delarnes, emellan det allmännas och det enskiltas, blott är skenbar. Det tillhör den oändliga harmoni, i hvilken Gud skapat sin verld, att cen sådan motsägelse ej ligger i tingens ordning, utan att det som skadar en del, äfven den ringaste, skadar ock det hela, samt tvertom. Vi våga således redan på förhand bestrida möjligheten af att det allmännas väl kan fordra kränkandet af den enskiltes rätt, likasom att det samvetsgranna iakttagandet af den enskiltes rätt kan blifva skadligt för det hela. Der sådant i våra samhällsförhållanden skulle kunna visas, der kan man tryggt påstå, att antingen de båda begreppen missförstås, eller att det är falska förhållanden, som bragt sakerna på denna punkt. Är det den enskiltes rått, att deltaga i valet al ombud till riksförsamlingen ? Denna fråga, på hvilken personlighetsprincipen hvilar, är rätt svår att besvara. Svenska Tidningen löser den med ett maktspråk, och förklarar helt peremptoriskt, att icke någon bör få deltaga i val till riksdags— —— —