sör Engelska församlingen i Götheborg. och sålunda här äger många relationer, samt då hans föredrag tillika innehåller många delar af stort intresse, hvarföre det och af den församling, inför hvilken det utfördes skördade det lifligaste bisall, hafva vi trott oss göra flere af våra läsare ett nöje att här meddela detsamma i något sammandrag. Föredraget heter: Storbritannien och Frankrike. Det ämne som i dag skall utgöra föremålet för vår undersökning är ett ibland de intressantare som kan sysselsätta ett tänkande sinne. Det är, minst sagdt, ett märkligt fenomen att efter nära ett halft sekels oafbrutna kommerciella förbindeler, efter ett urminnes utbyte utaf ideer och vanor, tvenne stater, hvilkas intressen vid första ögonkastet tyckas vara så lika, skulle kunna förete en så märklig och förvånande kontrast, såväl med hänseende till sina offentliga institutioner, som till folkens nationella skaplynne. I detta ögonblick får denna fråga en synnerlig vigt i våra ögon. I de sednare få åren hafva vi genomlefvat nästan lika många århundraden; men efter den vilda rörelsen har följt en icke mindre betydelsefull hvila. Nu är tiden inne för att undersöka våra vallgrafvar, pröfva våra batteriers styrka och jemnföra hvad vi förlorat med det som vi ännu hafva qvar. : Men att göra detta är icke ett ögonblicks verk. I detta land isynnerhet tycks ett omätligt afstånd skilja vår tid ifrån våra förfäders. Om vi blott betrakta de yttre förändringar, som äro synliga för hvar och en, så är det svårt att tro att vi lefva i samma land; och dock sinnes intet land i verlden der det är så svårt, så omöjlig) att skilja det som är ifrån det som varit. Låtom oss t. ex. betrakta vår statsförfattning; antingen vi granska dess grundvalar eller dess bollverk, skola vi finna att de redan för århundraden tillbaka existerat. Ja, sjelfva de former och institutioner, som tyckas vara så införlifvade med vårt dagliga lif, äro samma sormer och institutioner, för hvilka våra förfäder under mera kritiska tider med sådan kraft och framgång kämpade. — Således eger historien för oss en särskild betydenhet; hon är icke endast det förslutnas spegel — hon är också i hög grad nyckeln till det närvarande. Denna afbrutna kontinuitet är i sanning ett eget drag hos våra institutioner, och står i så nära sammanhang med denna vår undersökning, att det är af största vigt att lära sig tydligt förstå genom hvilka medel den upprätthållits. I ursprungliga stater finna vi sällan mera än tre elementer utaf samhället: kung, adel och menighet. Eftersom ett af dessa elementer är öfvervägande, kalla vi staten monarkisk, aristokratisk eller demokratisk. Men det är ett i högsta grad märkligt faktum, som vid ifrågavarande undersökning noga bör behjertas, att i England dessa tre regeringssystemer aldrig, åtminstone under någon längre tid, blifvit fullkomligt skilda från hvarandra. Olikt alla andra stater, vare sig af äldre eller nyare tider, har detta land aldrig varit säte för en ren despotism, en uteslutande aristokrati, eller en otyglad demokrati. Vid ingen tidpunkt inom vår historia, om vi undantaga en kort revolutionär kris, har regentens myndighet blifvit fullkomligt upphäfd — vid ingen tidpunkt har den varit befriad från en ärftlig eller en folkförsamlings kontroll. Redan för 500 år tillbaka fordrade underhusct rättigheten att inblanda sig i den mest vigtiga regeringsgrenen, folket beskattning. Jag säger icke att denna rättighet alltid effektivt utöfvats, men den existerade alltid till namnet. våra representativa församlingar voro ofta eftergifvande och servila, men deras myudighet har aldrig formligen förnekats. Parlamentets strid med konungen är derföre ingalunda att anse som en laglös folkmassas kamp mot en oinskränkt monark; det var en strid emellan tvenne väsentligen konstitutionella principer, tvenne lagligen erkända myndigheter, konungens och underhusets, hvilket sistnämnda då lika troget som nu, om icke ännu trognare, representerade den stora massan utaf folket, egendomsherrarne på landet och odalmän, samt städernes köpmän och handtverkare. Vi se alltså att solkstyrelsen hos våra förfäder icke endast var en sväfvande id — det var ett organiseradt element uti statsförfattningen, och denna omständighet förklarar till en stor del det egendomliga i vår nuvarande ställning, ty den bevisar att vår frihet icke, som andra länders, framalstrats uti ett eller annat tidehvarf, utan långsamt uppväxt under seklers stormar och svårigheter, men alltid med säkra steg, och på det hela, med lysande framgång. Om vi nu kasta en blick på Frankrikes historia, finna vi intet som svarar mot denna maktens jemnvigt. För omkring 600 år tillbaka existerade i detta land en mängd smärre adelsmän, hyilka sinsemellan täflade att med den oerhördaste grymhet misshandla sina svaga och värnlösa grannar. Från dessa tyranners förtryck sökte folket en tillflyktsort uti städerna, der de stiftade municipala styrelseformer, till anda och skaplynne liknande de fria korporationer, hvilka ännu sortlefva i vårt land. Men städerna voro små och långt åtskilda, och kunde icke hoppas att i längden motstå de stora krigiska höfdingarne, boende uti befästade slott och omgifna af talrika anhängare. Saledes tvungos de slutligen att ställa sig under någon mäktig adelsmans beskydd, hvars ynnest de genom dryga arliga skatter lyckades köpa sig. Andtligen uppstod en ny tidpunkt. De smärre adelsmännen underkufvades småningom af Frankrikes slugaste och mest ärelystne monark, Lud