Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1853, sida 1

— —— —— — — hon nyligen inackorderat sig, hvarsöre hon afven ännu är söga bekant med orten och der boende herrskaper. En aslagsen slagtskap dem emellan gör att de kalla hvarandra sör kusin — något som de sör allt i verlden icke skulle vilja utbyta emot det mera förtroliga du, emedan det dock visar att de äro af bättref olk, som vet att bibehålla gamla seder i helgd och ära. Begge höra de till den klassen gamla damer, som äro bekanta för att sitta och knöppa — ett ord som är ganska expressivt, då det tillochmed uttrycker ljudet af de tunna läpparne, då de öppnas för att uttala någon spetsfundig reflexion. Begge tala de mycket långsamt och siratligt, och alldeles icke på det plebejiska vis, som är vanligt bland gement folk, att öfverraska hvarandra, och iaktogo i öfrigt emot hvarandra all gammaldags artighet. — En alltför ämabel karl, den grefven, det måste man medge, började fröken Cunigunda, nu då grefven just vände ryggen till, efter att ha varit framme för att underrätta sig om sin kusin Cordelias helsa, och begagna samma tillsalle för att bedja fröken Cunigunda vara valkommen till orten. — Alltför ämabel! upprepade fröken Cordelia. I synnerhet har han blifvit ämabel emot mig, sedan jag fick ärfva min nevö, som dog i Frankrike, som kusin vet.