Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1853, sida 1

—— — ——— dock denna lattare genom läsarens egen inbillningskraft, än en förståndspröfvande analys af hjertats hemligheter förmår att vara tillfyllestgörande för den, som i detta slags läsning i främsta rummet söker en näring för känslan. Ingenting var således naturligare, än att Kuno skulle helt och hållet lefva med i den verld, i hvilken författaren till Rudolf von Werdenberg infört honom — han led, han sröjdade sig, han njöt med dessa mythen halft tillhörande personer — han förälskade sig i ordets bokstafliga mening i denna Heloise, i dessa retande qvinliga vasenden, hvilka visserligen, det är sannt, äro framställde under ett nog sinligt skimmer, men också, och just derföre, aro egnade att väcka lisliga kanslor hos en krastfull, för kärlek böjd natur. Och det gjorde Kuno blott ondt, att han skulle njuta ensam af denna för honom så dyrbara läsning. Det ligger i all njutnings natur, att den måste delas, för att vara sann; men åt hvem skulle Kuno kunna meddela de underbara intryck han erfor af bokens läsning? Systern var, likasom han sjelf, förbjuden att läsa romaner, och dessutom fruktade han icke utan skäl, att Gunilla, i anseende till hennes mera kalla temperament, skulle känna mindre sympathi för de honom så kära personerne, ja till och med skulle det kunna hända, att han. för sin välmening endast blefve