Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1853, sida 1

AAii. — omdöme i statsvetenskap och statsrätt. Vi äro visst ej bland dem, som vilja tro på stora resultater, för rådgifvarekallets redliga och olyckliga fullgörande, af det juridiska ansvaret; tvärtom tro vi, att i den sannt konstitutionelt-representativa staten, der en högsinnad och välviljande regent omgifver sig med ärliga och kunniga män, samt med deras råd går folkets önskningar till mötes, aldrig annat än det moraliska ansvaret lärer behöfva ifrågasättas. Men behöfver det juridiska nägon gång futkräfvas, anse vi, att både statens, den brottsliges och enskiltes rätt vore bättre bevarad, i fall högsta domaremakten är sjelfstandig genom sin sammansättning, om domsrätten öfverlåtes åt den, eller ock under något när likartade former för rättegångssättet, som norska grundlagen antagit, der Höjste-Ret utgör en så inflytelserik del af riksrätten. Vi behöfva här ej ingå i vidare betraktelser öfver detta ämne. Vi vilja endast tillägga, att om än alla länder visat exempel af politiska domstolars samvetslöshet, så är ock numera hos alla civiliserade folk opinionen derom så stadgad, att man förgäfves skrämmer oss med vådorna af den juridiska ansvarighet, som folken kunna förbehälla sig i sina statsförfattningar. Svenska Tidningen återkommer ännu en gång till sitt älskings-thema och säger: 7. I RB, (den representativa statsförsattningen) kan konungen välja sina rådgifvare efter eget godtfinnande och det förtroende han till dem hyser. Ett oförbehållsamt och tillitsfullt förhållande kan, såsom vederbör, följaktligen ega rum dem emellan. Om det upphör, är regenten oförhindrad att entlediga rådgifvaren. I P, (det parlamentariska styrelsättet) måste regenten, till sina rådgisvare och med detsamma till sina förmyndare eller beherrskare, utnämna dem, som representationen påtvingar honom, vore det än hans personliga fiender, eller män, som han föraktar. Han måste alltid vara beredd derpå, att de, som den ena dagen sitta främst på oppositionsbänkarne, sitta vid rådsbordet den nästföljande, eller omvändt, allt eftersom omröstningarne i representationen utsalla. Att någon verklig förtrolighet, mellan regent och rådgifvare, då icke kan ega rum, är lika naturligt, som att denna ställning måste vara ömsesidigt obehaglig, aldramest för regenten, enär hans sjelfkänsla bör vara ömtåligare än andras, i samma mån hans upphöjelse är större. Ludvig Filip sökte rädda sin sjelfständighet derigenom, att han i begynnelsen ofta ombytte rådgifvare, och således tillfredsställde ett stort antal partichefers fåfänga, men styrde likväl efter eget godtsinnande. Detta kallades hans oföränderliga vilja (volont6 immuable). Ehuru lycklig denna gjorde riket: så lades hon likväl honom till last, emedan hon var stridande mot regeringssättets anda. När han hade den oförsigtigheten, att alltför länge bibehålla samma rådgifvare, hvarigenom de utestängda particheferna förbittrades: så tillställdes ett upplopp, i hvilket sjelfva thronen omstörtades. Vi hafva redan yttrat oss, om det hufvudsakligaste af dessa jeremiader öfver regentens ofrihet i val af rådgifvare, då folkombuden visa sig hafva så stor kraft och inflytelse hos nationen, att konungen finner för sig och landet nyttigast, att omgifva sig med personer, som ega dessa ombuds tillit och förtroende. Vi hafva naturligtvis gjort detta, under förutsättning, att dessa folkombud voro så valda och representationens bildning så grundad på folkets samfällda förtroende, att representanterne uttryckte dess allmänna tänkesätt, behof och önskningar. Äntager man att det så icke är, utan att den så kallade national-representationen blott består af ärftliga, privilegierade ele——— AA Znomsemmememeemmmm—mmm——————;