menter eller af ombud för vissa, sätaliga och serskilt intresserade klasser, hvilka ostast dertill valt de af deras egoistiska systen och fördo— mar mest genomtrangda organer, då blifver sörhållandet helt annorlunda — men då är det ej värdt att tala om ett sådant representativt statsskick, eller det derifrån utgående parlamentariska styrelsesättet, emedan man då är inne på ett med enråldet fullkomligt jemförligt fåvdlde. Liksom nemligen under enväldet, det egentligen är några få personliga intressen och i kotterier, som genom thronomgisningen verka på envaldsherren, är det i en dylik, endast särskilta intressen representerande ståndseller klass-representation, några få sådana som bestämma dennas verksamhet, vanligen genom en hop inskränkande former, hvilka betrygga dem om öfvermakten inom densamma. Det är ock derföre, som man ofta finner alla sådane representationsreformer på ett eller annat sätt förenade eller förlikade med envälds-makten, eller ännu oftare, denna villigt införlifvad med dem. De utgöra i samband ett hela det öfriga samhället undertryckande välde, hvilket sammanhålles i de innerligaste föreningsband så länge de behöfva och tjena hvarandra; men hvilket brytes eller upplöses, så snart detta vänskapsförhållande af ett eller annat skäl upphör. Då höras i brytningens stund, anklagelserna dem emellan i all sin bitterhet. Då se vi statskupperna eller revolulionerna; då ordas medlidsamt huru folket lidit och suckat, fastän man förut å ingendera sidan velat höra det; då utlofvas åt folket frihet och rättigheter, som man aldrig tänker hålla, sedan med dess hjelp eller genom dess tysta bifall motståndaren blifvit besegrad eller ny förlikning inträdt. Der åter en sann solkrepresentation uttrycker det allmänna tänkesättet och försätter alla enskilta och klassintressen i en det allmännas rätt och fördel underordnad, lagligt bestämd ställning, der blifver ett sådant få-välde omöjligt; der kan hvarken det tvångsförhållande för regenten, som Svenska Tidningen här skildrat, uppkomma, eller de våldsamma bryt-— ningar mellan statsmakterna, som framkallas af hotade eller undertryckta, stora interessens strider. Der behöfvas hvarken statskupper eller revolutioner, ty genom tidsenliga, af solkets allmänna tankesätt och förtroende bitradda, esterhand skeende förbättringar i lagar och institutioner, framgår samhällsskicket till en för det helas väl lyckligare utveckling; väl ej utan allt motstånd, men blott i behof af en ostörd offentlighet och en upplystare allmänanda för att lugnt besegra detsamma. De exempel Svenska Tidningen hemtat från den, såväl ur enskild som allmän synpunkt, olycklige konung Ludvig Philips öde, bevisar alldeles motsatsen af hvad dermed tyckes vara åsyftadt. Hans historia är så nära vår tid, att nästan enhvar upplyst man känner orsakerna till den otillsredställande ställning hvari 1830 års franska revolution lemnade franska folket. Genom en ännu blott till den större förmögenheten utsträckt valrätt, genom bristande enhet i sjelfva representationsformen, genom bibehållandet af styrelsens alltför utsträckta centralisation, som lemnades i beroende af en utöfver behofvet sjelsmyndig regeringsmakt: genom de snart åter började inkräktningarne på folkets lofvade friheter; genom alla de samhällsvidriga interessen, som det alltmer utvidgade statslånesystemet bildar och försätter i en så mycket lifligare strid, som det snart gäller största delens af folket välfärd; och slutligen, genom sjelfva de kortsynta och ofta föga värdiga medel, hvarigenom konungen (Sv. Tidningen antyder ju det sjelf?) sökte att rädda sin sjelfständighet — det vill säga,att efter sin ensidiga åsigt och till förökande af sin makt, genomdrifva sin egen vilja, i stället för att ställa sig på folkets sida, utsträcka valrätten, gynna sjelfstyrelsen, försvara tryckfriheten, o. s. v. — genom allt detta och ännu mera, som säkert de flesta rätt väl erinra sig, blef i Frankrike, midt under ett skenbart stigande ML OOAOAÄAÄAÄAÄccä —