Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1853, sida 1

———— —— —— af henne utskrattad; magister Reinius, så mycket förtroende han än hade för honom, var dock icke rätta mannen att uppfatta de rörande scenerna i en roman, och så återstod för honom ingen annan än — Clara. Men Clara var ju endast nio år! hur skulle hon kunna erfara några intryck af dessa skildringar? Dock! det nästan barnsliga i framställningssättet och hennes i öfrigt goda uppfattningsgåfva ingåfvo honom hopp, att han icke skulle läsa helt och hållet för döfva öron. Alltså! efter att hafva gifvit det förut omnämnda tecknet med valdthornet, satte han sig, under afvaktan om man hört det, på en sten vid stranden, och vinkade åt Clara att sätta sig bredvid. Hon gjorde detta icke, men satte sig midt emot. — Jag har en bok här, vet du, Clara lilla, som är så rolig, så rolig, började han, och drog upp romanen ur fickan. Clara hade ej ännu begrepp om andra böcker än katechesen och bibliska historien, och kunde icke rätt fatta, hur en bok kunde kallas rolig. Men sedan Kuno förklarat det så, att det vore ungefärligen på samma sätt som med sagorna om Fågel blå, Lunkentuss och andra sagor, som Stina om vinterqvällarne berättat för henne, och der man fick höra talas om menniskor, som höllo af hvarandra, men ej kunde få hvarandra, om riddare, som gingo i döden för sina älskarin